Barnets bästa i våld i nära relationer : En kvalitativ studie om hur socialsekreterare förhåller sig till ärenden där barn upplever våld i nära relation

Detta är en Kandidat-uppsats från Uppsala universitet/Centrum för socialt arbete - CESAR; Uppsala universitet/Centrum för socialt arbete - CESAR

Sammanfattning: Syftet med denna studie var att med utgångspunkt i ett fall där socialtjänsten fått kännedom om att en tidigare våldsutövare skaffat ny familj, undersöka och problematisera socialsekreterares förutsättningar, bedömningar och förhållningssätt i ärenden där barn riskerar att uppleva våld i nära relation. Genom detta ville vi få inblick i hur principen om barnets bästa tillämpas gentemot familjens rätt till privatliv. Detta undersöktes med hjälp av kvalitativa intervjuer med sex socialsekreterare på några olika socialtjänstenheter för barn och unga. I intervjuerna användes en fallbeskrivning. Studien har en ansats som utgår från grundad teori och analysen gjordes med hjälp av den ständigt jämförande metoden. I resultaten framkom att arbetsbelastningen är ett problem, men att socialsekreterarna i stort menade sig ha tillräckliga kunskaper om våld i nära relation och tillräckligt handlingsutrymme, med några undantag. Brister rörande rutiner gällande våld i nära relationer framkom. Resultatet av studien visar även vissa skillnader mellan socialsekreterare samt en motsägelsefullhet i fråga om anmälningsbenägenhet och syn på våld. Vidare belyses och diskuteras också hur våldsutövaren ofta kommer undan ansvar och konsekvenser, medan den våldsutsatta ofta får hela ansvaret att skydda barnet/barnen från att uppleva mer våld.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)