På promenad genom Prag med pennan som verktyg - en landskapsarkitekts bilddagbok

Sammanfattning: Denna uppsats är en sammanställning i dagboksform som berättar om hur jag lär känna Prag med hjälp av teckningen som verktyg. Tecknandet och skissandet är ett skapande arbete, men det syftar här inte till att formge och skapa nya platser, istället blir det ett sätt att närma sig staden och aktivt betrakta den. Dagboken är det som håller samman arbetet och beskriver kronologiskt, i både ord bild, den utveckling som sker under arbetets gång. Teoretiska referenser, och mina reflektioner kring dem, varvas med bilddagboken för att ge en djupare förståelse av processen och de frågor som dyker upp under arbetets gång. Den första delen ägnas åt att hitta och orientera sig i en okänd stad. Jag promenerar, men istället för att ta hjälp av befintliga kartor försöker jag skapa min egen genom att efter varje promenad rita små minneskartor. Även om minnet är diffust stämmer dessa små minneskartor trots allt relativt väl överens med verkligheten, även om vinklar och avstånd inte alltid är korrekta. Den första tiden upplever jag ett behov av att orientera mig och skapa sammanhang, men snart tycker jag mig ha en överblick och hittar ganska bra. Det blir mindre relevant att fortsätta att notera minneskartor, istället börjar jag fokusera på rum och platser. Utmaningen blir nu att försöka minnas platser jag besöker, hur de ser ut och upplevs. Jag fokuserar på att rita perspektiv och blir förvånad över hur lite jag faktiskt minns. Jag upplever minnena som rika och bildmässiga, men när jag tvingas att redovisa dem på papper har jag svårt att minnas detaljer och tenderar att flyga över rummet istället för att se det ur ögonhöjd. Jag inser att minnet inte alls fungerar som en kamera, och forskning om perception och minne bekräftar att minnesbilder är något helt annat är fotorealistiska bilder. Perspektivbilden är snarare en konstruktion och speglar inte det sätt på vilket vi varseblir rummet. Dessutom är varseblivningen i sig en aktiv process, det vi uppmärksammar och minns är ett resultat av ett urval. Jag börjar nu avbilda på plats för att undersöka min varseblivning och använder teckningen som en metod för att bli medveten om det jag inte uppmärksammade tidigare. Under denna process faller jag till ro i att helt enkelt ta in och njuta av att vara i ett sammanhang. Tecknandet i sig blir en anledning att besöka nya platser, och gör att jag blir mer uppmärksam på vad de egentligen är. Teckningarna det resulterar i ger möjlighet till reflektion i efterhand och till nya insikter långt efteråt. I slutet av projektet tecknar jag åter kartan av staden, så som den ter sig för mig nu. En rikare väv av platser och rörelsemönster har bildats, men det är fortfarande en utmaning att ta fram dem ur minnet. Jag testar också mitt minne genom att besöka en helt ny plats och senare teckna mitt minne av den. Eftersom varje plats har sina förutsättningar kan jag inte dra några generella slutsatser av resultatet, men upplever att jag har lättare att minnas detaljer eftersom jag nu vet hur jag ska titta mer uppmärksamt och använda tecknandet för att söka i minnet. När jag sedan går tillbaka och tecknar på plats finns det ändå mer att notera och lägga märke till, med teckningens hjälp kan jag snabbt ta in flera aspekter av platsen. Slutsatsen blir att teckningen för mig är ett effektivt sätt att bli mer uppmärksam på det jag upplever.