Envarsrätten och gränslandet mellan laga och olaga frihetsberövande

Sammanfattning: Envarsrätten enligt 24 kap. 7 § 2 st. RB stadgar att var och en får frihetsberöva den som begått brott på vilket fängelse kan följa, om personen påträffas på bar gärning eller flyende fot. Det faktum att fängelse ska kunna följa innbär att även vardagsbrott och småförseelser innefattas I envarsrätten, då det är tillräckligt att fängelsestraff finns i straffskalan, även om det i situationen inte hade varit aktuellt med ett fängelsestraff. Genom att utgöra ett undantag från förbudet mot olaga frihetsberövande i 4 kap. 2 § BrB skapar envarsrätten ett slags rättsligt vakuum då det å ena sidan kan vara ottillåtet att frihetsberöva en annan p.g.a. bristande förutsättningar I relation till envarsgripanderegelns rekvisit, samtidigt som ansvar för olaga frihetsberövande anses förutsätta uppsåt, även till det faktum att frihetsberövandet är olagligt. En person som på så vis har trott sig äga rätt att envarsgripa annan kan på så vis gå fri från ansvar på grund av sin villfarelse ifråga om lagregelns innehåll. Ur rättsäkerhetssynpunkt är detta I viss mån problematiskt, då i förlängingen förutsebarheten och den allmänna tilliten till rättsystemet, som en garant för den enskildes frihet från godtyckliga frihetsberövanden riskerar att avta. Samtidigt kan denna ordning legitimeras utifrån det faktum att var och en helt enkelt inte kan förväntas känna lagen till punkt och pricka. Den medelväg som valts får därmed eventuellt anses rimlig under förutsättningarna. Mer problematiskt är det faktum att rättsområdet i sig är så pass obearbetat I både praxis och doktrin, att många viktiga tillämpningsfrågor är obesvarade. Är reglerna alltför oklara riskeras att den enskilde inte att vet om vilka rättigheter hen har, och syftet med regeln riskerar att gå på så vis om intet. Till denna ordning tillkommer att envarsrätten inte endast omfattar privatpersoner utan likaså privatanställda uniformerade väktare, med batong och handfängsel. Ur ett rättsäkerhetsperspektiv kan det vidare ifrågasättas om det är lämpligt att tillåta uniformerade väktare, beväpnade med batong, att bruka ett såpass ingripande tvångsmedel som frihetberövande vilket aktualiseras redan vid småbrott.