Det finns ingen plats som hemma, eller? - När kan och bör familjehemsplacerade barn flytta tillbaka till sina föräldrar

Sammanfattning: När ett barn placeras i ett familjehem, med anledning av missförhållanden i ursprungshemmet, är grundprincipen att barnet så snart det är möjligt ska återvända hem. För att omhändertagandet inte ska utgöra en kränkning av barnets rätt till familjeliv, måste myndigheterna arbeta aktivt för att få till ett återförenande. Samtidigt har det i olika rättsliga dokument och rättspraxis utvecklats en princip, där omhändertagna barn ska tillförsäkras kontinuitet och stabilitet. Placerade barn som tillbringat flera år ifrån sina föräldrar kan uppleva familjehemmet som sitt riktiga, och således etablera ett behov av kontinuitet där. År 2003 infördes en skyldighet för socialnämnden att, när ett barn varit placerat i samma familjehem i mer än tre år, överväga behovet av en vårdnadsöverflyttning. Därmed innefattas frågan, huruvida ett familjehemsplacerat barn kan och bör flytta hem en intresseavvägning. Denna avvägning blir då mellan principen om återförening och principen om kontinuitet. Lagstiftaren har inte angett några anvisningar för vilken princip som ska väga tyngst vid en sådan avvägning. Slutsatsen som dras i arbetet är att under de tre första placeringsåren är det återföreningsprincipen som väger tyngst. Efter tre år och framåt tillmäts kontinuitetsprincipen ökad betydelse, då socialnämnden efter tre år har en skyldighet att lyfta frågan om vårdnadsöverflyttning. Barnkonventionen säger att vid alla åtgärder och beslut rörande barn ska barnets bästa beaktas. I svensk nationell rätt finns en ännu mer långtgående bestämmelse. Denna slår fast att barnets bästa ska vara avgörande vid frågor om vårdnad, boende och umgänge, samt vid beslut enligt LVU. Någon definition av principens innebörd finns inte, varför arbetet syftar till att klarlägga innehållet. Ytterligare ett syfte med denna uppsats är att söka svar på vilken betydelse principen om barnets bästa har, vid ovan angivna avvägning. Frågan om ett familjehemsplacerat barn kan och bör flytta tillbaka till sina föräldrar kan komma att aktualisera tre olika processer. Den rättsliga kopplingen mellan regleringen gällande upphörande av vård, flyttningsförbud och vårdnadsöverföring är snårig. Komplexiteten i regleringen har en skadlig inverkan på principen om barnets bästa, varför en alternativ reglering diskuteras i uppsatsens avslutande avsnitt.