Kropp och själ. Om aborträtt och samvetsvägran i vården.

Sammanfattning: Det här arbetets syfte är att ur ett genusrättsvetenskapligt perspektiv undersöka hur diskussionen om samvetsvägran vid abortvård påverkar vår syn på rätten till abort. Min utgångspunkt är att den aktuella frågan handlar om två potentiella mänskliga rättigheter som står mot varandra; rätten till abort och rätten till samvetsvägran vid abortvård. I Sverige har frågan främst aktualiserats genom den barnmorska som hävdade diskriminering då hon nekades anställning eftersom hon ville samvetsvägra deltagande i aborter. Varken DO eller tingsrätten ansåg att diskriminering hade förelegat men uttalade inte tydligt att tillgången till abort hotas av samvetsvägran. Jag vill undersöka hur diskussionen gällande samvetsvägran vid abortvård ser ut i riksdagen och hur de abortdiskurser som finns där påverkar uppfattningen om vad samvetsvägran innebär. För att besvara mina frågeställningar inleder jag med en rättsdogmatisk kartläggning av rätten till abort respektive rätten till samvetsvägran vid abortvård. Rätten till abort är enligt abortlagen stark och svensk vårdslagstiftning anger tydligt att patientens behov står i centrum för vården. Aborträtten kan härledas till rätten till hälsa och rätten till respekt för privatlivet, men själva ingreppets status enligt internationella dokument är osäkert. Rätten att samvetsvägra hänförs ofta till bestämmelser om rätt till samvetsfrihet. I svensk lagstiftning saknas rätt till samvetsvägran, men samvetsfriheten kan ses som en del av religionsfriheten enligt RF. Rätten till samvetsfrihet återkommer i de flesta internationella dokument om mänskliga rättigheter och samvetsvägran vid abortvård kan troligen anses som ett uttryck för samvetsfriheten enligt exempelvis Europakonventionen. Det finns dock stora möjligheter att begränsa dessa uttryck, exempelvis när utövandet äventyrar andra människors fri- och rättigheter. I arbetets senare kapitel redogör jag med hjälp av en diskursanalytisk metod för de återkommande teman jag har uppfattat i beskrivningarna av samvetsvägran vid abortvård i riksdagen. Redogörelsen bygger i dessa delar på utskottsbetänkanden, motioner, interpellationer och protokoll från riksdagsdebatter. I de teman som kan skönjas är det tydligt att förespråkarna för samvetsvägran vid abortvård är skickliga på att hänvisa sina argument till internationella dokument som slår fast rätten till samvetsfrihet, trots att det inte är detsamma som samvetsvägran. De som hävdar att rätten till abort ska stå oinskränkt är inte lika duktiga på att formulera varför och de är inte heller lika högljudda i sitt försvar. I arbetets sista kapitel fortsätter jag att analysera dessa teman och vilken betydelse de i längden kan få för rätten till abort. De diskurser som kan utläsas handlar om hur fenomenet samvetsvägran vid abortvård ska förstås: som ett ofarligt värnande om samvetsfriheten eller som ett hot rätten till abort. Med utgångspunkt i att det får betydelse för en rättighets status hur vi talar om den är min slutsats att, precis som förespråkarna av samvetsvägran försöker göra detta till en del av samvetsfriheten, måste vi som värnar en oinskränkt aborträtt beskriva abort som en självklar del av rätten till hälsa.