Djur och urbana parker – ett kritiskt perspektiv : en studie i fem arters levnadsmöjligheter i Bulltoftaparken, Malmö

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Department of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101)

Sammanfattning: En tilltagande urbanisering förändrar och ställer om landskapet dramatiskt. Inte bara stadsrummet i sig, utan även landet omkring präglas av dess hunger efter renlighet, ordning och struktur. Utvecklingen mot hårdgjorda ytor, tungt trafikerade vägar vilka skär genom markerna – för att inte tala om själva omfattningen av staden – är någonting som i allra högsta grad ägt rum under 1900-talet. Den moderna tätbebyggelsens like finns ingen annanstans att se i historien. För djurs del tros igelkotten ha slipats, mejslats, stötts och blötts till den varelse den är idag under omkring 65 miljoner år - att jämföra med vår högrationaliserade samtids korta tillvaro på jorden. Vi vet också att i ödesdigra möten mellan civilisationens materiella restprodukter och naturens biologiska barn får ofta de senare vika, ofta genom trafikolyckor, hemförstörelse, svält eller fördrivning. Det gäller då att identifiera, isolera och behandla de problem vilka är förenade med tätortsnära bebyggelse i faunamässig mening, vilket till viss grad låter sig göras: Under vilka naturligare förhållanden frodas faunan? Och hur kan vi efterhärma dem i tätortsnära miljöer? Begreppen grönstruktur och strukturer är centrala vid behandlandet av landskapet som ett levande och sinnrikt utformat system. Med det kan menas exempelvis ängar, bryn, åar, floder, diken, gärdesgårdar; i teorin allting mellan himmel och jord vilket manifesterar sig fysiskt i naturen, och som kan användas av faunan vid spridning och habitatbildning. För en plats som Bulltoftaparken i Malmö, vilken undertecknad valt för dess lämpliga blandning av grönstruktur och stadsrummets rationella inslag, kan de grönstrukturella kriterierna med fördel tillämpas för att förstå vad som saknas och behövs. Artfattigdom med hänseende till både djur och växtlighet, obefintliga eller svårt ansatta vandringsleder för djur, vägar och leder vilka åstadkommer barriäreffekter och fragmenterar livsrummen, etcetera, är fenomen vilka kan spåras också till det moderna stadsrummet. Bulltoftaparken uppvisar samma drag. För att uppnå nödvändiga förändringar – eller kanske mildra de mera ödesdigra följderna av vår nya livsstil – behöver planeringen och utformningen av dels stadsrummens grönstruktur men också av vägar, trädgårdar, åkrar och skogsbruksområden färgas av en ekologisk medvetenhet och en känsla för olika organismeras krav på eller behov i livsmiljön. Allting bör inte vara engelska paradmattor eller enahanda äppelträdsrader vilka sträcker sig mot horisonten. I det läget är det förstås rimligt att gå till sakens kärna – hur artificiella strukturer i praktiken påverkar, förändrar eller drabbar fauna och flora – vilket detta arbete också syftar till, vilket enkelt låter sig göras. De miljöer Bulltoftaparken har att erbjuda kan lätt inventeras och undersökas och ställas mot det vi vet om faunans och florans habitats-, biotops- och ståndortskrav. Resultatvis är Bulltoftaparken och den urbana miljön, om man tänker sig den som en mängd biotoper i sig, utan förankring till omkringliggande landskap, bristfällig. För en arts tryggade fortlevnad inom ett område ställs grundläggande krav så som födotillgång, tillgång till skydds och boplatser, vandringsleder etc., vilket ofta kan översättas till zoner strukturerade efter de minst två, gärna tre (Farina, A. 2006) områden inom en biotop vilka bör stå till en arts förfogande: Kärnzonen för födosök, boplats och parning, buffertzonen för tillgodoseendet av samma behov när de inte kan tillfredsställas i zonen - denna framställd genom social eller politisk kompromiss - samt korridorszonen för vandring mellan biotoper för genetiskt utbyte eller anskaffandet av friska och välmående jakt- eller betesmarker. Bland annat. Bulltofta lever inte upp till ovannämnda krav, inte minst då parken till storleken är alltför liten för att hysa – isolerat – 4 av de arter vilka studerats här. Dessa arter är rödräv, europeisk grävling, rådjur, dovhjort samt hasselsnok. Undantaget är hasselsnoken vars arealmässiga kriterium är uppfyllt. Frågan om urbana miljöers direkta verkan på faunan får anses avklarad efter en snabb kontroll av litteraturen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)