Straffrättslig nödrätt - Försvarlighetsbedömningen i 24 kap. 4 § BrB

Sammanfattning: Ansvarsfrihetsgrunden nöd finns i 24 kap. 4 § BrB. Paragrafen blir tillämplig då fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Gärning som begås i en nödsituation utgör brott enbart om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Uppsatsen syftar till att undersöka denna försvarlighetsbedömning och granska vilka faktorer som domstolarna har tagit fasta på vid avvägningen. Sammanfattningsvis kan sägas att faktorer som generellt väger tungt vid intresseavvägningen är den tilltalades sinnestillstånd, vilka andra alternativ som stod till buds och hur akut faran var. Det finns emellertid även förhållanden som har varierande betydelse beroende på typ av brott. Trafikbrott är kanske de mest typiska nödrättsbrotten. Speciellt vad gäller rattfylla blir avvägningarna ofta intressanta, då det starka, men något abstrakta, trafiksäkerhetsintresset står emot varierande intressen på andra sidan. Domstolarna tar här, förutom de ovan nämnda faktorerna, fasta på vitt skilda saker i försvarlighetsbedömningen. Det som har nämnts är exempelvis väglag, väder, berusningsgrad, vägens bredd och omgivningen runt den samt huruvida färden slutade i en trafikolycka. Även brott då anfallande djur dödas är mycket vanliga. Eftersom faran här ofta kommer från samma objekt som offras får dessa fall ibland karaktären av nödvärnsfall. Därmed verkar utrymmet för att frias på grund av nöd bli något större. Uppsatsen ger också exempel på andra fall där nödparagrafen blir aktuell, exempelvis miljö- eller narkotikabrott. Uppsatsen tar också upp nödfall inom två speciella områden: polisväsendet och hälsovården. Många av de intressen som här står på spel, till exempel intresset av att upprätthålla samhällets förtroende eller sjukvårdsetiken, gör att dessa fall bedöms något annorlunda. Inom sjukvården är resonemang om samtycke mycket vanligt, och hypotetiskt samtycke tycks kunna inverka på försvarlighetsbedömningen i kombination med andra faktorer. Det har hävdats i doktrin att eftersom nödbestämmelsen idag är av väldigt generell karaktär har fokus flyttats från avgränsningen av vad som är att anse som en nödsituation till försvarlighetsbedömningen. I genomgången av praxis har detta dock inte visat sig särskilt tydligt, och det verkar dessutom som att domstolarna inte alltid håller isär dessa två bedömningar. Antalet rättsfall med nödanknytning som kommer upp till högre rätt är begränsat, troligen delvis för att åklagarna väljer att inte åtala. För en ökad kunskap hos domstolarna och en klarare bild över hur denna paragraf ska tillämpas vore det lyckosamt om antalet fall som åtalas blir fler i framtiden.