”Community based breeding programs” för små idisslare i Afrika : framgångsfaktorer och utmaningar

Sammanfattning: Hållbara avelsprogram för småbönder med getter och får i Afrika är ett viktigt verktyg för att öka människors välfärd på kontinenten. Historiskt sett har inte alla program tagit hänsyn till böndernas vitala roll i programmens utformning. Därför har det på flera håll i Afrika startats upp s.k. community based breeding programs (CBBP) - avelsprogram som anpassats till lokala förhållanden och engagerar de småskaliga bönderna i avelsstrategierna – och ett antal har visats vara framgångsrika. Denna uppsats presenterar uppbyggnaden av CBBP och beskriver två NGO-initierade projekt för att diskutera vilka faktorer som har gjort dem framgångsrika. Baserat på ländernas respektive tidigare erfarenheter, använder projekten olika avelsstrategier. De fyra projektområdena i Etiopien använder endast inhemska fårraser sedan 2009 för att behålla deras adaptiva förmågor. I Kenya har inhemska getraser korsats med brittiska Toggenburg-getter sedan 1997, för att åstadkomma genetiska framsteg snabbare. Båda projekten ämnar förbättra de lokala rasernas produktion av mjölk och kött. Bönder och pastoralister har involverats i valet av vilka egenskaper som genom avelsprogrammet kan förbättras hos djuren, satt upp selektionskriterier och skapat avelsstrategier. Lokal registrerare har hjälpt till med registrering och avelsvärdering. Projektdeltagarna har fått fortbildning i djurskötsel, registrering och djurvård. I Kenya har ett decentraliserat djurvårdsystem upprättats med bönder som utbildas till ”community animal health workers (CAHWs). Vidare har avelsprogrammet kontrollerats och finansierats av Meru Goat Breeders Association (MGBA) sedan år 2004, inklusive registrering av djur i den nationella stamboken. I Etiopien har kooperativ etablerats i varje projektområde för att organisera rotationen av baggar mellan grupperna av bönder och pastoralister. Generellt är resultaten från projektet i Kenya positiva. Antalet deltagande bönder och förbättrade djur har tillsammans med mjölk- och köttavkastning ökat. Det är ett resultat av användandet av Toggenburg, produktionsbaserad selektion av avelsdjur, förbättrad djurskötsel, djurvård och rotationssystemet med bockar. Registrering av djur i stamboken har lett till högre marknadsvärden och därmed höjt djurägarnas inkomster och socioekonomiska status. Eftersom projektet i Etiopien inte har pågått i mer än fem år, kan inte säkra resultat redovisas. Den observerade ökningen av tackornas vikter efter lamning, det ökade antalet lammfödslar och minskad mortalitet beror troligtvis på förbättrad skötsel och djurhälsovård. Vidare har ökad efterfrågan på projektets avelsbaggar från bönder och organisationer utanför projektet samt offentlig sektor höjt marknadsvärdena. Jag bedömer att MGBA och kooperativen är de främsta framgångsfaktorerna för Kenya respektive Etiopien eftersom de möjliggör ett hållbart utnyttjande av avelsdjuren. MGBA skapar också nya arbetstillfällen, sprider kunskap och låter fler bönder att ta del av projektets verksamheter. I Kenya har CAWHs spelat en avgörande roll i att förbättra getternas hälsa och produktivitet. Det decentraliserade djurhälsovårdssystemet möjliggör kontakt mellan privat och offentlig sektor. Projekten möter flera utmaningar: socioekonomiska (t.ex. analfabetism), infrastrukturella begränsningar och djurförflyttningar. Vidare måste den offentliga sektorn inse betydelsen av att stödja uppbyggnaden av välfungerande avelsprogram för små idisslare i landsbygdsområden.