Omställningsavtal och arbetslöshetsförsäkringen
Sammanfattning: Det svenska arbetslöshetsunderstödet tog form under sent 1800-tal efter initiativ från fackförbunden. En arbetslöshetsförsäkring under statlig kontroll grundlades först 1935. Den statliga arbetslöshetsförsäkringen, i fortsatt statlig regi, var i princip den enda regelbundna ersättningen som en arbetslös kunde erhålla under sin arbetslöshet fram till slutet av 1960-talet. Ett nytt omställningssystem började då sakta utvecklas av arbetsmarknadens parter. Omställningsavtal kom att slutas mellan vissa parter och omställningsersättningar började utbetalas som komplement till arbetslöshetsersättningen. I Sverige finns det regler som är tilltänkta att förhindra en överförsäkring under tid som arbetslös. Av dessa regler är samordningsregeln i 31 § ALF den viktigaste. När det sedan 1960-talet kan utbetalas både reguljär arbetslöshetsersättning samt ersättning ur omställningsavtal är en intressant fråga att ställa sig hur dessa två ersättningar ska samordnas med varandra? Var går egentligen överförsäkringsgränsen i Sverige? För att få svar på dessa frågor är det av vikt att fastställa en klar och tydlig tillämpning av 31 § ALF. Relationen mellan omställningsavtalsersättningarna och arbetslöshetsersättningen/arbetslöshetsförsäkringen utreds i denna uppsats. Hur ska en samordning mellan ersättningarna se ut enligt samordningsregeln i 31 § ALF? Vidare kommer även omställningsavtalen och deras ersättningars påverkan på arbetslöshetsförsäkringen i stort att diskuteras.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)