Utveckling av emballage för lagerhållning och transport av axlar

Sammanfattning: På Volvo Construction Equipments anläggning i Eskilstuna tillverkas axlar och transmissioner, till hjullastare och dumprar, som lagras och transporteras i stålemballage, så kallade komponentrack. Komponentracken kommer i en stor mängd unika modeller och klassificeringar vilket skapar besvär vid exempelvis bevakning av tillgången av rack, främst vid volymsvängningar och mixförändringar i produktionen. I vissa fall tillkommer även icke värdeskapande processer som ompackning inför export till transatlantiska orter. Ompackningen, den stora mängden unika rack och lagerhållning av tomma emballage är samtliga kostnadsposter som önskas förbättras. I examensarbetet utreds och besvaras hur man kan utveckla emballage som passar en bredare produktvariation genom en fallstudie, där nya komponentrack utvecklats för tolv hjullastaraxlar som skickas till kund i både Arvika och Shippensburg, USA. Syftet med fallstudien är att minska antalet unika komponentrack och att eliminera ompackningen inför export. De nyutvecklade racken konstruerades för att ersätta totalt åtta komponentrack, varav två så kallade exportrack för skeppning till Shippensburg. På grund av den potentiellt höga komplexitetsgraden som kunde uppstå i utvecklingsarbetet användes modulariseringsmetodik. I examensarbetet besvaras hur sådan metodik med fördel kan användas för att simplifiera komplexa problem. En förstudie i transportoptimering samt de befintliga rackens och axlarnas konstruktion klargjorde behovet av två nya emballage. Under ett flertal workshops genererades och utvärderades idéer och koncept tills två lösningsförslag valdes. En fullskalig prototyp på ett av lösningsförslagen byggdes för att testa passformen mot axlarna och efter justeringar kunde en slutgiltig konstruktion fastställas, vilken skulle ersätta totalt fem av de befintliga komponentracken. De två nyutvecklade emballagen medförde, i jämförelse med de befintliga komponentracken, ett flertal förbättringar. Bland annat ökade stapelbarheten då upp emot dubbelt så många tomma emballage kan staplas under transport och lagerhållning jämfört med de befintliga racken. Lösningsförslagen bidrog även till en ökad transportbarhet då de nya racken ryms tre i djupet av både en standardcontainer och en lastbil, jämfört med två för de befintliga racken. De nya emballagen var även anpassade för export vilket medförde att ompaketeringen, som tidigare var 30 minuter per axel, eliminerats. Från resultatet av fallstudien kunde det konstateras att den valda metoden var lämplig vid utveckling av emballage för en bredare produktvariation. Koncepten kunde till stor del kvalitetssäkras men då enbart ett av lösningsförslagen testades med prototyp och rackens förmåga att säkra axlarna inte kunde säkerställas uppkom behovet av vidare tester av de nya emballagen. Prototypbyggnation av det återstående lösningsförslaget behövs och för att säkerställa funktionaliteten föreslås en ”noll-serie” som genomgår riktiga transporter med axlar.