Hur resonerar lärare om högläsning i undervisningen

Sammanfattning: Att lärare ska arbeta med högläsning i undervisningen är inte något som tydligt skrivs in i läroplanen, trots de fördelar som arbetet med högläsning har. Det kan därför vara intressant att undersöka hur lärare förhåller sig till arbetet med högläsning i undervisningen, fast att det inte finns med i läroplanen. Denna studie har därmed i syfte att få nya insikter inom svenskämnets didaktik och bidra till eventuell kunskapsutveckling inom läraryrket genom att undersöka lärares resonemang kring arbetet med högläsning i undervisningen samt dess betydelse för elevers språkutveckling. För att kunna uppnå detta utgår arbetet från dessa två frågeställningar: Hur resonerar lärare när det kommer till arbetet med högläsning i klassrummet? och Hur resonerar lärare om högläsningens roll och betydelse för språkutveckling? Studien är av kvalitativ metod i form av sju semistrukturerade intervjuer, där sex intervjuer är gjorda via mejl och en är genomförd muntligt. Resultatet visar att lärare väljer högläsningsböcker som kan knytas till ett tema som klassen eller arbetslaget arbetar med samt böcker som är intressanta för elever och lärare. Vidare visar resultatet att arbetet med högläsningsböcker ofta består av ett för-, under- och efterarbete. Lärarna påpekar dessutom att de är medvetna om högläsningens påverkan på elevers språkutveckling. Resultatet tolkas därefter utifrån ett sociokulturellt perspektiv, med Vygotskys begrepp den proximala utvecklingszonen och Bruners begrepp scaffolding, i centrum. Slutligen diskuteras resultatet utifrån den tidigare forskningen som bland annat säger att högläsningen bör ges utrymme i läroplanen, så att lärare kan arbeta med högläsning med gott samvete. I diskussionen förs resonemang om att lärare inte behöver bortprioritera viktiga moment endast för att de inte skrivs in i läroplanen, utan att de förväntas använda sig av vetenskap och beprövad erfarenhet för att ständigt utveckla sin undervisning.