Utrotningshotade landområden - Folkrättsliga konsekvenser vid ö-staters förlust av territorium

Sammanfattning: Den internationella arenan domineras av stater. Staters existens är befäst i sedvanerätten genom Montevideokonventionen. Det har dock i ivern att hålla sig fast vid denna uppstått en uppfattning om att de kriterierna som krävs för att något kan anses vara en stat, också blir gällande e contrario i hänsyn till när stater ska anses upphöra att existera. En av de fyra kriterierna är kriteriet om territorium, men vad händer när territoriet inte längre finns? Det är en reell risk, när ett öga riktas mot ö-staterna och de klimatförändringar som för med sin en förhöjd havsnivå. Och vad händer med staternas resurser, i hänsyn till de maritima zonerna de nyttjar? Denna uppsats undersöker kraven som Montevideokonventionen har satt ut för att en stat ska anses existera, och lyfter kort varför det är åtråvärt att vara en stat på den internationella arenan. Det förs fram att den största anledningen är att den internationella arenan är skapt för stater, det är enbart stater som får rösta och konventionerna är skapta med stater i åtanke. Vidare undersöks sätt som stater har upphört att existera historiskt sett, i ett tidsspann från vår dag till FN:s grundande. Det visar sig att alla exempel antingen är frivilliga, såsom sammanslagningar, eller består av att restsstater fyller det vakuum som lämnas efter den ursprungliga staten, såsom sker i splittringen av Jugoslavien, eller att en stat handgripligen annekterar en annan stats territorium medelst våld. Vidare konstateras att inga stater upphört att existera utan att minst en annan stat varit inblandad i skeendet. Detta betyder att Montevideokonventionen e contrario fortfarande är en teoretisk tolkning av situationen, trots att den är den gällande. Det konstateras också att konsekvensen av förhöjda havsnivåer kan få följden att Montevideokonventionen e contrario kommer att nyttjas för att beröva ö-stater som kan komma att mista sitt territorium eller befolkning, deras statsskap. Det befästs också att det finns ett gediget skydd för stater i form av ett antagande att de aldrig går under – men det konstateras även att de trots detta inte kan räknas som stater, och inte kommer kunna rösta, om de inte igen får territorium. Förslag på alternativa former av statsskap som återfinns i doktrinen lyftes även upp, bland annat ett förslag på en exilstat. Slutligen problematiseras även artikel 121 i UNCLOS och dess definition av vad som är öar och inte, och diskussionen om var gränsen går för dessa belyses kort. Det framgår att doktrinen är tvetydig, och att det finns fog i att tolka ett utträde ur UNCLOS som ett eventuell fördelaktigt beslut i syfte att fortsatt kunna göra hävd på EEZ som kan berövas ö-staterna till följd av havsnivåhöjningen och den efterföljande nedgraderingen av deras öar till rocks. Slutsatsen är att ö-staternas situation är hotad, och att deras statsskap kan komma att tas ifrån dem vid förlusten av deras territorium, om inte det internationella samfundet på något sätt utformar en lösning på problemet, då det inte finns några luckor för ö-stater att nyttja i dagsläget.