Successiv transponering av luftledningar för högspändväxelström

Detta är en M1-uppsats från KTH/Data- och elektroteknik

Sammanfattning: Trefas högspänd växelströmsöverföring via luftledningar medför överföringsförluster och magnetiska störfält. Fasledarnas inbördes avstånd och konfiguration påverkar dessa fenomen. Genom att låta fasledarna successivt byta plats (transponeras) mellan varje stolpe/torn skulle effekterna av fenomenen potentiellt kunna minskas. En slinga bestående av en ledare samt återledare av rostfritt stål fastsydd i ett nylonband tillverkades samt geometriska och elektromagnetiska modelleleringar av en successivt transponerad luftledning utfördes. Utifrån den geometriska modelleringen och med ett existerande △-konfigurerat trefassystem som förlaga kontruerades en ekvivalent trefasmodell i miniatyr. Experiment utfördes på slingan och på luftledningsmodellen. Späningsfallen i en krets med en rak respektive skruvad slinga mättes med oscilloskop. Magnetfälten kring den raka och de transponerade modellerna mättes med en mätspole. Experimenten gav att induktansen ökade med graden av successiv transponering medan kapacitansen minskade. Överlag syntes störfälten minska vid transponering. En dylikt transponerad ledningstyp skulle kunna vara ett alternativ till en rak när en minskning av magnetfälten är önskad. Magnetfältsmätningarnas tillförlitlighet begränsades av fasasymmetri i mätuppställningen och avvikelser i positioneringen av mätspolen mellan mätserierna. Därmed krävs ytterligare experiment för att exakt fastställa effekterna av successiv transponering.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)