Feminismen och kvinnorörelsen i samhällskunskapsundervisningen : En undersökning av lärares inställning till och hantering av ämnet utifrån didaktiska frågeställningar

Sammanfattning: Jag har, genom att intervjua lärare i So och Samhällskunskap, undersökt hur och i vilken mån feminismen och kvinnorörelsen brukar tas upp i undervisning om politiska ideologier. Då en viss frihet lämnas den enskilda läraren i aktuella kursplaner att avgöra vad som ska tas upp i Samhällskunskapen är det motiverat att undersöka hur fördelningen av olika ämnesområden ser ut i praktiken. Att utrymmet för feminismen och kvinnorörelsen är särskilt relevant att undersöka motiveras dessutom av till exempel Ann-Sofie Ohlanders granskning från 2010 av läromedel i Samhällskunskap, som visar på ett betydligt mindre utrymme för dessa än för andra politiska ideologier och folkrörelser, då aktuella läroböcker är en tänkbart betydelsefull faktor för de didaktiska val som lärare gör. Utifrån den komplexa bild av feminismen och dess förhållande till begreppet jämställdhet som framkommer vid läsning av hur ideologin tidigare har definierats, är det även rimligt att anta att lärarens egen syn på feminismen utifrån frågor som hur den kan definieras och jämföras med andra ideologier kan vara av betydelse. Detta motiverar att undersökningen görs utifrån lärarnas egna beskrivningar av tillvägagångssätt och personlig inställning till ämnet.     Jag drar inga säkra slutsatser från mitt resultat men finner antydningar till tendenser bland respondenterna som kan vara av viss relevans för fortsatta studier i ämnet. Framför allt verkar få lärare ta upp feminismen som en politisk ideologi vid sidan av andra, även om de flesta kommer in på kvinnorörelsens betydelse för demokratins framväxt. Påverkan från aktuella läromedels upplägg är en tänkbar förklaring till att feminismen som ideologi undervisas om i mindre utsträckning då ett samband mellan ett upptagande i undervisningen och en frihet från läroböcker går att urskilja i respondenternas beskrivningar. Denna tänkbara förklaring är dock endast en vid sidan av andra motiveringar som av respondenterna lyfts fram inom ramen för respektive lärares didaktiska val, exempelvis tankegångar om ämnets status som kontroversiellt och resonemanget att skolan, i sitt fostrande uppdrag, kanske inte bör förmedla den feministiska samhällssynen till eleverna samt synen på feminismen som något som snarare förmedlas till eleverna som ett ramverk till all undervisning än som en del i en etablerad kunskapsbas.     Resultatet visar även en antydan om att synen bland respondenterna på feminismen som svårdefinierad och smalare än andra ideologier kan vara en förklaring till att den i mindre grad tas upp, vilket i så fall är något som kan anses röra sig utanför frågan om vilka didaktiska frågeställningar som respektive lärare står inför och snarare kan antas handla om vilken status som ideologi feminismen idag har och hur den på ett övergripande samhälleligt plan definieras och blir förstådd.     Min förhoppning är att denna undersökning är av viss relevans för den läsare som vill sätta sig in i de förutsättningar och svårigheter som lärare står inför vid planering av mer eller mindre abstrakta ämnesinnehåll. Undersökningen riktar sig även till dem som söker bilda sig en uppfattning om hur fördelningen av olika ämnesinnehåll faktiskt ser ut eller borde se ut och vad som eventuellt har betydelse för undervisningens kunskapsurval utifrån lärares didaktiska praktik.