Den territoriella begränsningen och extraterritoriella tillämpningen inom immaterialrätten och den internationella privat- och processrätten

Sammanfattning: Det internationella immaterialrättsliga rättssystemet har etablerats på grundsatsen att immaterialrättigheter är territoriella och därmed begränsade sett till innehåll och omfång till respektive skyddsland. Den territoriella begränsningen bekräftas av bl.a. Bernkonventionen och Pariskonventionen på området och är väl förankrad i svensk rätt, dock väldigt sällan i lagtext. Eftersom immaterialrättigheter per definition är ogripbara kan de med lätthet exploateras över gränser. Globaliseringen och framväxten av internet har påskyndat och ytterligare underlättat denna spridning. En intrångshandling kan, utan hinder av gränser, företas i ett land och få effekt i ett annat. Att immaterialrättigheter trots denna utveckling kvarstår som territoriella har inneburit såväl praktiska som rättsliga svårigheter. Den territoriella begränsningen har setts som ett hinder för beivrandet av gränsöverskridande immaterialrättsintrång, något som kommit till uttryck i både den materiella rätten och den internationella privat- och processrätten. Rättsläget har bidragit till ett behov av en internationell harmonisering inom immaterialrätten, vilket inom EU har särskilt resulterat i inrättandet av gemenskapsrättigheter. Följden av territorialitet har inom den internationella privat- och processrätten blivit en fragmenterad processföring och en distributiv tillämpning av olika länders lagar. Immaterialrättsintrång måste i stor utsträckning prövas av domstolarna i respektive skyddsland. Någon möjlighet till konsolidering av intrångsprocesser saknas ofta. När intrång är ubikvitära och begås i flera länder samtidigt kan den praktiska konsekvensen bli höga rättegångskostnader, tidsödande rättsprocesser och motstridiga avgöranden i olika domstolar. Samtidigt måste i de flesta fall skyddslandets lag tillämpas för immaterialrättsintrång. Även i dessa fall uppstår betungande praktiska svårigheter när flera länders lagar behöver tillämpas. Det vore dock felaktigt att utifrån detta tolka territorialitetsprincipen som att innebära en exklusivitet inom den internationella privat- och processrätten. På flera håll kan det också identifieras fall då undantag har gjorts från en strikt territorialitet. Slutsatsen blir att territorialitet som en i huvudsak materiellrättslig princip inte i sig har någon betydelse i den internationella privat- och processrätten, utan det är snarare dess relevans som ett lämplighetsskäl som får en inverkan. Konsekvensen blir att om en svensk domstol finner andra lämplighetsskäl än territorialitet som talar för en annan närmare koppling till tvisten ifråga, bör det principiellt sett inte finnas något hinder för att avvika från territorialitetsprincipen. En liknande slutsats kan dras i den materiella rätten. Någon strikt territorialitet existerar inte och det finns inget hinder för att låta utländska förhållanden beaktas i materiellrättsliga bedömningar. Ställningstagandet blir av väsentlig betydelse för lokaliseringen av intrång, som i sin tur blir av stor vikt för den internationella privat- och processrätten som ett materiellrättsligt lämplighetsskäl. När gränsöverskridande immaterialrättsintrång begås, där en intrångshandling företas i ett land och får effekt i ett annat, är en extraterritoriell tillämpning i viss mån nödvändig för att ett intrång överhuvudtaget ska anses begås. Lokaliseringsbedömningen innebär i dessa fall att en svensk domstol, i den mån EU-domstolen inte givit några uttalanden, har en valfrihet att välja var intrånget begås. Ju fler gränsöverskridande förhållanden som inryms i lokaliseringsbedömningen desto svårare blir det att precisera var ett specifikt intrång kan ske. Det finns då en betydande risk för att tillämpligheten av nationella immaterialrättigheter utsträcks i för omfattande utsträckning på förhållanden utomlands, ofta till syfte att skydda nationella intressen, utan att ta hänsyn till de risker som detta innebär. För att undvika en alltför vidsträckt extraterritoriell tillämpning till nackdel för andra stater och potentiella utländska intrångsgörare har det dragits slutsatsen att lämplighetsskäl även här måste beaktas och att en stor försiktighet är berättigad. Resultatet blir att territorialitet och extraterritorialitet påverkar varandra. Förhållandet mellan dem får följden att det varken är lämpligt att låta territorialitet få en strikt eller vidsträckt tillämpning inom både immaterialrätten och den internationella privat- och processrätten. Ett balanserat förhållningssätt är befogat som tar hänsyn till de olika intressen och omständigheter som finns i det enskilda fallet. På det materiellrättsliga planet bör en väsentlig territoriell koppling identifieras och på det internationella privat- och processrättsliga planet bör en nära koppling till tvisten ifråga väljas. Endast då kan territorialitet som ett hinder i det internationella immaterialrättsliga rättssystemet undvikas samtidigt som det respekteras att någon omfattande internationell harmonisering inte existerar eller förväntas att existera inom den närmaste framtiden.