Asylsökande barns rätt till skydd vid hedersrelaterad brottslighet - en (o)möjlighet? : Om intressekonflikter, processbehörighet och gradvis stigande autonomi

Sammanfattning: Rätten att söka och åtnjuta skydd undan förföljelse är en grundläggande mänsklig rättighet, fastslagen i flertalet internationella konventioner. Sverige måste, under alla omständigheter, klara av att uppfylla, och stifta lagar som står i överensstämmelse med sina konventionsåtaganden. Detta gäller även vid beaktande av intresset av en reglerad invandring. Rätten att söka fristad tillkommer såväl vuxna som barn då varken internationell eller nationell flyktingrätt uppsätter några åldersgränser för när någon kan tänkas vara flykting. Det innebär att även barn i en asylsökande familj har rätt att söka asyl och därmed få sin ansökan prövad individuellt. I såväl förarbeten som rättspraxis understryks vikten av att barn betraktas som en egen individ med egna skyddsbehov som skiljer sig från vuxnas. I en rapport lyfts upp en grupp barn som lever i den s.k. dubbla utsattheten som tar sig uttryck i dels att vara asylsökande som riskerar utvisning, dels att tvingas att leva i hedersförtryck av sin medföljande familj. Dessa barn har rättsligen mycket begränsade möjligheter att hävda sin rätt under en asylprocess. För att ett asylsökande barn i en familj ska kunna ansöka om asyl krävs att barnet företräds av någon som kan föra barnets talan. Företrädesrätten tillfaller normalt barnets vårdnadshavare. Det finns emellertid situationer där barnets åsikter står i konflikt med vårdnadshavarens åsikter, vilket medför att vårdnadshavaren inte kan anses ha vilja eller förmåga att agera i förenlighet med barnets bästa. I dessa fall ska Migrationsverket göra en anmälan om en god man som i egenskap av en särskild företrädare kan föra barnets talan i fråga om uppehållstillstånd. För att ett asylsökande barn ska beviljas en god man måste det faktiska behovet av en god man klargöras. Ofullständiga uppgifter kring det faktiska behovet kan medföra att det saknas förutsättningar för att förordna en god man. För att kunna fastställa det faktiska behovet ska barnet, om det inte är olämpligt, höras i enlighet med den processuella bestämmelsen i 1 kap. 11 § UtlL. Bestämmelsen är, till skillnad från Barnkonventionens artikel 12 om barns rätt att komma till tals, villkorad med hänsyn till att det innehåller ett olämplighetsrekvisitet. Det innebär att barnet inte är garanterad att fritt uttrycka sina åsikter i asylprocessen. I doktrin beskrivs detta som att barnet saknar en självständig processbehörighet.  Barns bristande processbehörighet beskrivs i uppsatsen som en faktor som utgör hinder för att intressekonflikter mellan barnet och dess vårdnadshavare kommer till beslutsfattarens kännedom. Följden blir att barnets egna skyddsbehov faller i skymundan, varvid han eller hon riskerar att återvända till ett land som möjligen inte tillhandahåller erforderligt myndighetsskydd för barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Barnkonventionen omfattar samtliga barn som befinner sig på en konventionsstats territorium, däribland asylsökande barn. Konventionen ställer ett strikt krav på gradvis stigande autonomi hos barnet, dvs. en rätt att få vara med och påverka ett beslut som barnet berörs av. I doktrin framhålls att kravet på autonomin uppfylls genom två olika faktorer; processbehörighet för äldre barn och representation för yngre barn.  Genom min modell med uppställda kriterier drar jag slutsatsen att lagstiftningen inte i tillräcklig grad tillerkänner asylsökande barn, vars skyddsbehov hänför sig till vårdnadshavaren – rätten till gradvis stigande autonomi – något som utgör hinder för barnet att få sina skyddsskäl utredda och fastställda individuellt och därigenom få chansen att påverka asylbeslutet. Uppsatsen avslutas med ett antal rekommendationer riktade främst till lagstiftare. Syftet med dessa är att bidra till att stärka barns rättsställning och autonomi på så sätt att barnet får en möjlighet att påverka utgången i ärendet som barnet berörs av.