Nödvärn mellan män och kvinnor - En genusrättsvetenskaplig undersökning om nödvärnsrättens begränsningar

Sammanfattning: Nödvärn fungerar i den svenska rättsordningen som en viktig säkerhetsventil för att man ska kunna försvara sig från brottsliga angrepp. På ett eller annat sätt har en sådan möjlighet alltid funnits, men den nödvärnsrätt som liknar dagens kom till när den infördes i 1864 års strafflag. Vid samma tillfälle blev det även brottsligt att misshandla sin fru för att styra familjen. I samhällsutvecklingen sedan dess har brott mot kvinnor i hemmet i allt högre grad kommit att ses som ett samhällsproblem snarare än en familjeangelägenhet. Nödvärnsrätten i Sverige innehåller krav på att ett brottsligt övergrepp måste vara pågående eller överhängande, samt att endast icke oförsvarligt våld får användas för att freda sig mot angrepp. Systematiskt misshandlade kvinnors nödvärn sker ofta inte inom ramen för vad som kan anses pågående eller överhängande, vilket leder till att domstolen måste dra slutsatsen att ingen nödvärnssituation förelegat. För kvinnorna, som kan ha levt under konstant hot och våld under en längre tid, blir omfattningen av nödvärnsrätten snäv. Flera akademiker har tagit upp och kritiserat det här. Bland andra Asp, Larsson och Lernestedt intygar att det finns en problematik som drabbar kvinnor i nödvärnssituationer. Problematiken drabbar just de kvinnor i misshandelsrelationer som blivit psykiskt nedbrutna av sina partners; nödvärnsrätten är i annan del jämställd. Det finns olika sätt att göra rätten till nödvärn tillgänglig för kvinnor i våldsamma relationer. Battered Woman Syndrome kan vara ett sätt att ha med de misshandlade kvinnornas perspektiv vid nödvärnsbedömningen. Den bästa lösningen verkar dock vara att göra grov kvinnofridskränkning till ett perdurerande brott, vilket i större grad skulle kunna rättfärdiga kvinnligt nödvärn.