Provokativa åtgärder - Om förhållandet mellan svensk rätt och artikel 6 Europakonventionen med fokus på enskildas straffansvar

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Provokationer eller provokativa åtgärder är en kontroversiell polisiär arbetsmetod som innebär att polisen lockar eller utmanar någon till en handling eller ett uttalande som kan vara negativt eller besvärande för denne. Ytterst innebär detta en risk för att staten provocerar enskilda att begå brott vilket är problematiskt på grund av den ojämna fördelningen av resurser mellan staten och enskilda. Provokationer innebär också att flera rättsliga principer ställs på sin spets och det tydligaste uttrycket för detta är då enskildas rättssäkerhet ställs mot statens intresse av att effektivt bekämpa brottslighet och i centrum för denna motsättning står rätten till en rättvis rättegång i art. 6 Europakonventionen. Då det inte finns någon entydig definition av provokationer och då det saknas direkt reglering i lag utreder framställningen vad provokationer är och under vilka omständigheter svensk polis får företa dem samt vilket ansvar enskilda har för framprovocerade brott och hur detta förhåller sig till art. 6 Europakonventionen. Detta har skett genom att anlägga ett rättssäkerhetsperspektiv och granska gällande rätt i form av lag, förarbeten, doktrin och rättspraxis. Efter att först ha utrett definitionen av provokationer, kunde det konstateras att dessa tidigare traditionellt delats upp i bevis- respektive brottsprovokationer. Då en enskild provokation kan definieras som bådadera har uppdelningen visat sig vara osäker. Mot bakgrund av detta konstaterar framställningen att uppdelningen är vansklig och förlegad, och att fokus bör vara på hur provokationen faktiskt utförts. När det sedan gäller de polisiära möjligheterna att företa provokationer, kunde det konstateras att dessa har en stark förankring i Europadomstolens praxis på området. Även om fallen rör den provocerades ansvar har svensk rätt i detta avseende utformats efter samma bedömningskriterier där utgångspunkten varit att provokationer ät tillåtna förutsatt att de inte kränker rätten till en rättvis rättegång. Således har Europarätten haft ett stort inflytande här. Emellertid har det enbart varit möjligt att slå fast generella grundförutsättningar för när provokationer får företas eftersom dessa i praktiken är komplexa och kan se väldigt olika ut. Därtill konstateras även att det finns vissa rättssäkerhetsbrister i utformningen. Beträffande den provocerades ansvar och förhållandet mellan svensk rätt och art. 6 Europakonventionen har det visat sig att trots den tidigare restriktiviteten i svensk rätt finns det mot bakgrund av utvecklingen i praxis idag goda möjligheter att beakta provokationer i straffmätningen. Vidare bygger svensk rätt nästan uteslutande på Europadomstolens, vilket inneburit att bedömningskriterierna objektiva misstankar och brottsbenägenhet har en central roll i svensk rätt även om det är förfarandet i sin helhet som beaktas. Förutsatt att provokationen är tillåten påverkar denna dock inte straffmätningen. Om den istället anses ha kränkt art. 6 Europakonventionen är den att betrakta som otillbörlig. En otillbörlig provokation som provocerat fram brott som annars inte skulle begåtts kan innebära att rättvisan oåterkalleligen undergrävts. Om så är fallet är provokationen en bristande materiell straffbarhetsbetingelse och åtalet ska lämna utan bifall. Även om inget brott provocerats fram kan en provokation vara otillbörlig eftersom den genom hård press otillbörligt provocerat fram bevisning genom att kränka rätten till tystnad och att inte belasta sig själv (som är en del av art. 6 Europakonventionen). I sådana fall anses inte rättvisan ha oåterkalleligen undergrävts, men den fram provocerade bevisningen har ett lågt bevisvärde och provokationen beaktas inom straffmätningen som en förmildrande omständighet (enligt 29 kap. 5 § 8 brottsbalken) och ytterst som ett skäl till påföljdseftergift (29 kap. 6 § brottsbalken).

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)