Narrens frihet : Samhällskritik, ideologi och ironi i Anderz Harnings kåserier i DN 1982-1992

Sammanfattning: Detta arbete behandlar social kritik, ideologi och ironi i ett urval kåserier i samlingen Harnings bästa droppar (1993), skrivna av författaren och samhällsdebattören Anderz Harning. Kåserierna publicerades ursprungligen i tidningen Dagens Nyheter åren 1982–1992.          Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Anderz Harnings samhällskritik kommer till uttryck i kåserierna, vilka olika teman och inriktningar kritiken innehåller samt vilka stilistiska verktyg kåsören använder för att framföra sin kritik av det samtida svenska samhället.          De metoder som används i undersökningen har valts utifrån behovet av att kunna analysera såväl innehållet som formen i kåserierna. I innehållsanalysen används retorisk argumentationsanalys, idé- och ideologianalys samt en klassifikationsmodell för ämnessfärer hämtad från Anders Fernbergs avhandling Kåseristil (2004). I analysen av formen görs en stilanalys i form av retorisk textanalys med specifik inriktning mot stilfigurer. För att lyfta fram och klassificera ironi i materialet används också Wayne C. Booths modell för identifikation av ironimarkörer presenterad i A Rhetoric of Irony (1974).          Resultatet av undersökningen visar att Harnings samhällskritik kan delas in i fyra olika teman: sverigekritik, miljökritik, politisk kritik och kulturkritik. Författarens ideologiska tillhörighet går inte att bestämma till något specifikt politiskt parti, men han gör genomgående ett ställningstagande för individualism och mot kollektivism. Hans kritik av socialdemokraterna i samtiden är också mer frekvent än specifik kritik av borgerliga partier. Harning lyfter återkommande fram frågor om makthavares förljugenhet, den hotade yttrandefriheten i det likformiga kontrollsamhället och den enskilda individens kamp för frihet.             Formanalysen visar att kåserierna innehåller både troper och ornament och där ironi är den mest framträdande av troperna. Undersökningen visar också att författaren använder den klassiska retorikens verktyg för argumentation, logos, etos och patos för att påverka läsarens intellekt och känsla och på så sätt framställa sig själv som trovärdig, hederlig och pålitlig.