Diagnostisering av vingelsjuka : metoder och utmaningar

Sammanfattning: Vingelsjuka hos katt leder till en non-suppurativ meningoencefalomyelit med symtom som vinglighet, nedsatta reflexer och beteendeförändringar. Kopplingen mellan sjukdomen och det neurotropa bornaviruset BoDV bevisades i mitten på 90-talet, men viruset var känt sedan innan i Centraleuropa där det orsakar neurologisk sjukdom hos bland annat häst och får. Det är framför allt utekatter som drabbas vilket misstänks bero på att viruset sprids via smådjur som näbbmöss och fåglar men epidemiologin, liksom många andra områden inom sjukdomen, är inte helt utredd ännu. Den här litteraturstudien beskriver tillgängliga metoder för att diagnostisera vingelsjuka, både nyligen framtagna och mer rutinmässigt använda, samt diskuterar dess utmaningar. Ante-mortem finns det i dagsläget ingen säker metod för att diagnostisera vingelsjuka då viruset persisterar i centrala nervsystemet och därmed är svårt att detektera. Ägarens beskrivning av historia samt symtombild kan dock ge en stark misstanke som kan stärkas ytterligare med hjälp av serologi och RT-PCR. Problemet vid diagnostik är att seroprevalensen bland friska individer varierar och har i Mälardalen, det område i Sverige där sjukdomen är vanligast, visat sig vara ca 16%. Studier har även visat att sjuka individer kan vara seronegativa. Detta betyder att serologi med hjälp av till exempel ELISA eller IFA kan leda till både falska positiva och falska negativa resultat. Det finns flera möjliga förklaringar till det, bland annat att viruset eventuellt kan spridas vertikalt från modern till kattungarna som då blir persistent infekterade och utsöndrar virus. En annan förklaring kan vara att helt andra virus som ännu ej upptäckts har inflytande på sjukdomen. Vid obduktion kan histologi bekräfta diagnosen och det finns även tillgång till mer provmaterial såsom hjärnvävnad samt olfaktoriskt epitel. Sedan aviära bornavirus upptäcktes år 2008 har man insett att det kan finnas mer variation inom virusfamiljen än man tidigare trodde. Det kan försvåra diagnostik med konventionell PCR där det behövs en förbestämd frågeställning. Nyare metoder som är bredare och kan detektera virus utan förkunskap om vilket som finns i provet kan i framtiden vara hjälpsamma för att ge en större inblick i sjukdomens egenskaper. Exempel på sådana metoder är pan-viral microarray och metagenomik. Dock bör man ha i åtanke att metoder som ska vara praktiska i rutindiagnostik inte kan vara för avancerade.