Polisers anmälningsplikt avseende barn som far illa - En välimplementerad rutin eller en bedömning utifrån personliga normer?

Sammanfattning: Studiens övergripande syfte är att utifrån gällande rätt undersöka implementeringen och efterlevnaden av polisens anmälningsskyldighet avseende barn som riskerar att fara illa. Ett annat syfte med studien är att undersöka enskilda polismäns upplevelse av anmälningsskyldigheten och deras kunskapsnivå om anmälningskriterier. Studien genomförs med en kombination av juridisk och samhällsvetenskaplig metod. Den juridiska metoden har använts för att studera rättskällorna och fastställa gällande rätt. Den samhällsvetenskapliga metoden som använts utgörs dels av en kvalitativ innehållsanalys av polisens blankett för orosanmälan till socialtjänsten, dels av sex semistrukturerade intervjuer med respondenter inom polismyndigheten. Det teoretiska ramverket som har använts för att analysera de empiriska resultaten utgörs av rättssociologisk teori, implementeringsteori, rutiniseringsteori och normteori. Studien visar att poliser har god kunskap om sin anmälningsskyldighet, men att det finns en diskrepans mellan lagstiftarens intention med lagen och de yrkesverksammas implementering av anmälningsskyldigheten. Polisen är den myndighet som gör den största andelen orosanmälningar till socialtjänsten, men trots detta uppger respondenterna att en situation som borde ha föranlett en anmälan inte gör det om situationen inte är av polisiär art. Exempel på en sådan situation är när barnet självt har begått ett brott eller uppvisat avvikande beteende. För poliserna är avvikande beteende hos barnet en central faktor som föranleder orosanmälan. Barnets avvikande beteende är dock något som lagstiftaren inte lägger någon större vikt vid, vilket påvisar ytterligare diskrepans mellan lagstiftaren och polisernas syn på lagen. Studien konstaterar även en brist i fortbildning inom polismyndigheten avseende barn som far illa.