Abort i Sverige och Irland – En jämförelse mellan nationella regler samt en problematisering utifrån Europakonventionen

Sammanfattning: I denna uppsats undersöks aborträtten i Sverige och Irland samt innebörden av artiklarna 2, 3, 8, 9 och 10 i Europakonventionen i förhållande till aborter. Syftet är att belysa övergripande likheter och skillnader mellan de svenska och de irländska reglerna och att diskutera hur de nationella reglerna kan förändras, för att stärka olika rättigheter och bättre harmoniera med Europakonventionen. Det huvudsakliga materialet som använts är lagtext, rättspraxis och förarbeten. Redogörelsen inleds med en presentation av svensk rätt, enligt vilken abort är tillåtet på kvinnans begäran till och med 18:e graviditetsveckan. Därefter är abort möjligt om synnerliga skäl finns, så länge fostret inte är livsdugligt. En graviditet får dock alltid avbrytas, om kvinnans liv eller hälsa allvarligt hotas, varvid livsdugliga foster ska räddas. Den centrala regleringen finns i abortlagen från 1974 och syftar främst till att göra aborter tillgängliga under säkra förhållanden. Vårdpersonal har i Sverige inte rätt att av samvetsskäl vägra utföra aborter, vilket har diskuterats i riksdagen i samband med en resolution från PACE, som Sverige beslutat att motarbeta. Enligt irländsk rätt är abort i regel straffbart både för kvinnan och för den som hjälper henne. Undantaget, som följer av Supreme Courts dom i Attorney General v. X and Others från 1992, är om det föreligger risk för kvinnans liv som är real and substantial och bara kan avvärjas om graviditeten avslutas. Vidare har kvinnor rätt till objektiv information om avslutande av graviditeter utomlands och rätt till vård och stöd i Irland före och efter ett avslutande. Ett lagförslag har presenterats i Irland under våren 2013, som är tänkt att förtydliga när kvinnor kan få avsluta sin graviditet och hur beslutsprocessen ska gå till. Det är oklart om foster/ofödda har rätt till liv enligt artikel 2 Europakonventionen, eftersom frågan huvudsakligen faller under staternas margin of appreciation, men kvinnans liv går i vart fall före. Även om kvinnor omfattas av artikel 2 och ska slippa omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3, så har främst kvinnors rätt till privatliv enligt artikel 8 prövats i abortsammanhang. De irländska reglerna ansågs bristfälliga i förhållande till artikel 8 i A, B and C v. Ireland, då kvinnor saknar tillgång till en effektiv process för att få sin rätt till abort fastställd. Ett tidigare irländskt förbud mot information om utländska abortmöjligheter har också ansetts strida mot yttrande- och informationsfriheten i artikel 10. Huruvida vårdpersonal utifrån artikel 9 ska ha rätt att av samvetsskäl vägra utföra aborter är inte helt klarlagt. I den avslutande analysen konstateras att det finns likheter mellan Sverige och Irland, bestående bl.a. i synen på aborter som icke önskvärda, i försöken att hindra internationell påverkan av regleringen och i aborträttens grund i avvägningen mellan kvinnors och fosters/oföddas intressen. Hur avvägningen sker skiljer sig dock åt och foster/ofödda prioriteras högre i Irland än i Sverige. Även om det inte alltid är klarlagt i Europadomstolens praxis vad som krävs i förhållande till olika rättigheter, så finns utrymme för nationella förbättringar. Lagändringar föreslås således för att stärka skyddet av foster/ofödda, främst i Sverige, och för att bättre garantera kvinnor i Irland deras rättigheter. Båda länderna bör också förtydliga vårdpersonals rätt till samvetsvägran vid aborter. Det kan följaktligen konstateras att länderna skulle vinna på att inspireras av varandra.