Dialogens former : En undersökning av tänkandets förutsättningar i konstnärliga processer

Sammanfattning: Sammanfattning Utgångspunkten i masteravhandlingen är att mellanmänsklig dialog är en förutsättning för tänkande i konstnärliga processer. Mitt syfte är att undersöka vilka dialogiska former som är verksamma i tänkande och hur relationen mellan dialog och tänkande kan interagera i olika konstnärliga kontexter. Masteravhandlingen är uppbyggd med tre spår: teorispåret, samtalsspåret och dramatikspåret. I teorispåret utgår jag ifrån Martin Bubers, Michail Bachtins och Hannah Arendts texter om dialog och tänkande. I samtalsspåret diskuterar jag teoretikernas idéer med en fokusgrupp bestående av yrkesverksamma konstnärer inom skilda konstnärliga discipliner. Informanternas erfarenheter kommer i dialog med teorierna. I dramatikspåret presenterar jag exempel på hur sceniska dialoger kan tillföra ytterligare en komplexitetsnivå i diskussionen om vår förmåga och oförmåga till mellanmänsklig dialog. De tre spåren visar tillsammans, utifrån skilda infallsvinklar, att dialog i konstnärligaprocesser inte är möjlig utan en ömsesidig tillit. Tilliten ska i sammanhanget förstås som en aktiv handling att vilja samtala, för att kunna samtala. Det framkommer också hur betydelsefull frågan och lyssnandet är för att kunna tänka och ha en dialog. När vi ställer frågor behöver vi öppna oss för att vi inte vet och lyssna för att höra även det vi inte förväntar oss. De oväntade frågorna och det oväntade lyssnandet. Spåren visar också hur tänkande inbegriper ett görande, i en konkret och fysisk bemärkelse, som en förutsättning för att fördjupa tankeprocesser. Kroppen som en del av tanken. Till detta utmärks konstnärligt arbete av att ha en riktning utanför sig själv, en riktning vars vilja är att kommunicera med den andre. Utan riktning till konstverkens mottagare faller dialogen samman.