Sveriges åtagande enligt Europakonventionen

Sammanfattning: Sedan inkorporeringen av Europakonventionen den 1 januari 1994 gäller denna som svensk lag. En viktig artikel i konventionen är artikel 8 som reglerar medborgarnas skydd för privat- och familjeliv, sina hem och sina korrespondenser. Medborgarnas skydd för privat- och familjelivet innehåller bland annat rätten att ha vårdnaden om sitt barn och rätten att utöva umgänge med barnet. Även en del processuella garantier, så som ett barns rätt att komma till tals i mål som rör det, kan utläsas ur artikeln. Skyddet för privat- och familjelivet är inte absolut men det krävs starka skäl för att de nationella myndigheterna ska anses ha legitima skäl att ingripa i medborgarnas rättigheter. Ett ingrepp i medborgarnas skydd får sålunda endast göras om ingreppet har stöd i lag, tillgodoser ett legitimt syfte och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Ur Europadomstolens praxis går det att utläsa att de nationella myndigheterna ska försöka utröna ett barns inställning i vårdnadsmål. Med andra ord så har barnet en rätt att komma till tals enligt Europakonventionen. Denna rätt har även barn som är väldigt unga. I FB finns ingen uttrycklig bestämmelse om att barns inställning ska försöka utrönas av de nationella myndigheterna. Utredningar som gjorts visar att barn yngre än tolv år sällan får en möjlighet att uttrycka sina viljor. För att Sverige inte ska riskera att bli fälld i Europadomstolen så måste rättssystemet garantera det enskilda barnets möjlighet att komma till tals. Av Europadomstolens praxis går även att utläsa att barnet ska ha ett inflytande på beslut som gäller föräldrarnas vårdnad med det och att detta inflytande, barnets egen vilja och önskningar, ska tillmätas betydelse i stigande takt med ålder och mognad. Europakonventionen anger alltså inte någon exakt ålder för när ett barns vilja ska tillmätas betydelse. Detta synsätt överensstämmer med reglerna i FB och utredningar ger vid handen att de nationella myndigheterna följer denna princip. Sverige uppfyller alltså generellt Europakonventionens krav på denna punkt. När det sedan gäller de nationella myndigheternas tvångsomhändertagande av barn kan man ur Europadomstolens rättspraxis utläsa att medlemsstaterna själva har en stor frihet att själv bestämma huruvida ett barn ska omhändertas. Artikel 8 anger anvisningar om att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet och att det ska finnas tungt vägande skäl för ett omhändertagande. Dessa principer återfinns i LVU och dess förarbeten. Det som dock bör hållas i minnet är att Europadomstolen alltid gör in-casu prövningar, med andra ord bedömer ett mål utifrån de speciella omständigheterna som finns i just det fallet. Ur Europadomstolens praxis går det att utläsa, precis som vid tvist om vårdnad, att de nationella myndigheterna har en skyldighet att utreda barnets inställning vid mål om omhändertagande om det och att detta gäller även för mycket små barn. Den 1 juli 2003 ändrades LVU på så sätt att det uttryckligen fastställdes i lagen att ett barns inställning så långt möjligt ska utrönas och i förarbetena betonades att detta gäller oberoende av i vilken ålder barnet befinner sig. Detta ledde till att LVU på ett bättre sätt överensstämmer med de krav Europakonventionen ställer. Europadomstolen ställer även vid mål om omhändertagande, liksom vid tvist om vårdnad, krav på att de nationella myndigheterna ska beakta barnets inställning och åsikter i stigande grad beroende på barnets ålder och mognad. Denna princip återfinns i LVU och på samma sätt som vid mål om vårdnad, uppfyller Sverige Europakonventionens krav på denna punkt. Ur Europadomstolens praxis går vidare att utläsa att de nationella myndigheterna har en långtgående plikt att se till att barnet och de biologiska föräldrarna har en kontakt under tiden barnet är omhändertaget. Europadomstolen sätter värdet av umgänget högt. Undersökningar som gjorts visar att majoriteten av alla barn, som är omhändertagna i Sverige idag, inte har någon kontinuerlig kontakt med sina föräldrar. De svenska myndigheterna verkar därmed inte värdera umgänget lika högt som Europadomstolen och riskerar därför att även i framtiden kränka barns och föräldrars rätt till skydd för familjelivet i artikel 8. När det sedan gäller de så kallade flyttningsförbuden, som varit föremål för granskning i Europadomstolen vid en mängd tillfällen rörande svenska förhållande, så överensstämmer den svenska regleringen, och de svenska myndigheternas tillämpning utav den, i stort med Europadomstolens praxis. Sverige har blivit fälld ett antal gånger och det verkar uppenbarligen som man tagit åt sig av kritiken.