Att utforma en hinderbana för barn :

Sammanfattning: Arbetet startades med att en montessoriskola i Lund tog kontakt med SLU i alnarp och sökte någon som kunde projektera en hinderbana till dem. Jag antog arbetet som ett examenarbete och formulerade ett par frågeställningar: Hur projekterar man en hinderbana för barn Som ger dem den motoriska träning de behöver? Som stimulerar till användning? Som är säker? Hur väl stämmer mina teorier med Eva Norén-Björns gällande hinderbanors popularitet Där andra frågeställningen kom till efter att jag läst i hennes undersökning om lekplatser att hon kommit fram till att hinderbanor inte var bra alls, och inte intressanta för barn. Vilket var väldigt intressant eftersomdet var montessoribarnen själva som önskat en hinderbana. Jag genomförde således en litteraturstudie inom ämnena barns lek och motoriska utveckling samt om säkerhetsnormer. Utifrån denna litteraturstudie sammanställde jag en checklista med saker som är viktiga att tänka på när man utformar en hinderbana. Detta ligger sedan till grund för de observationsprotokoll jag använt mig av när jag studerat befintliga hinderbanor, för att se om de är lämpliga ur motorisk synvinkel, leksynvinkel och säkerhetssynvinkel. Jag studerade sex hinderbanor utifrån denna checklista. I studierna kom jag fram till att de flesta hinderbanorna följer säkerhetsnormerna, men att det är andra normer som kanske borde ställas upp för en hinderbana för att det skall vara riktigt relevant. Jag kom också fram till att en hinderbana inte används särdeles mycket till lek och att det nog är något som ligger i dess natur, det går för fort för att man skall hinna leka något på den utan att vara ivägen. Jag kom fram till att när det gäller motorisk träning måste element som balans, spring, hoppning, krypning och häng/gung/släng hinder finnas med, men vara anpassade efter den åldersgrupp som skall använda dem. För att stimulera till användning behöver hinderbanan ha ett tydligt sammanhang som knyter ihop den till just en bana, samt med sin omgivning. Man kan inte bara strö ut ett ”gäng ” hinder och tro att någon skall inspireras till att använda dem. Att börja med en portal kan vara ett steg i rätt riktning, att bara satsa på hinderbanor i äventyrsparker eller på skolgårdar kan vara ett annat. Att involvera barnen i skapandet är också en värdefull åtgärd. Det är variationen som är den viktiga. Säkerhetsmässigt bör man göra de dolda farorna uppenbara och lita på att barnen klarar av dem själva. När det gäller Eva Norén-Björns studie anser jag att hon har rätt när det gäller hinderbanor på lekplatser, de är inte populära, men de andra hinderbanor som jag studerat som finns på riktiga äventyrsvärldar har varit väldigt populära, alltså rätt sak på rätt plats.