Ledningsrätt för icke-kommunala ledningar i allmän platsmark

Sammanfattning: Genom ledningsrättslagen kan ledningshavare såsom t.ex. elbolag och telebolag, tvångsvis, få en evig rätt att lägga ledningar i annans mark mot en engångsersättning till markägaren. Särskilt när det gäller allmän platsmark, har markåtkomsten vanligtvis skötts genom frivilliga avtal mellan kommunerna och ledningshavarna. Tvångsupplåtelser har alltså inte varit vanliga. På senare tid har dock trenden vänt, något som fört med sig en del meningsskiljaktigheter kring ledningsrättslagens tillämpning i dessa fall. Förändringen har dessutom inneburit att kommunerna inte längre kan förhandla sig till den ersättning de anser sig ha rätt till för de allvarliga problem som ledningsrättsupplåtelser i allmän platsmark för med sig. Användningen av allmän plats styrs av både generell marklagstiftning och speciallagstiftning. Trots det, är möjligheterna för kommunen att styra hur ledningsupplåtelser sker i sådan mark nästintill obefintliga, särskilt beträffande upplåtelser under allmän platsmark. Det väcker en del frågor kring huruvida den allmänna platsen är mer eller mindre skyddsvärd än annan mark. Min slutsats har varit att allmän plats åtminstone får anses jämställd med annan mark. Det innebär således att den varken bör ses som mer skyddsvärd än annan mark eller som ''öppen'' för allt nyttjande som kan motiveras från allmän synpunkt. Jag anser dock inte att det är möjligt utsträcka den allmänna platsmarkens juridiska status så långt som till att anse att markens karaktär som ''allmän plats'' skulle medföra en direkt inskränkning av ledningsrättslagen. Däremot anser jag att ledningsrättslagen indirekt inskränks av att upplåtelsen sker inom allmän plats. Det beror på att bedömningen i dessa fall, enligt min uppfattning, bör göras annorlunda jämfört med både vad som förespråkas i förarbetena och jämfört med hur sådana här ärenden tillämpas i praktiken. D.v.s. utan att ledningshavarens ekonomiska intressen får betydelse i bedömningen. Lagen inskränks dessutom genom den hänsyn som måste tas till de mer allvarliga konsekvenser som följer av en upplåtelse i sådan mark. Men det räcker inte att lagen, vid upplåtelser i allmän platsmark, faktiskt kan tillämpas på ett sätt som inskränker lagens tvångskaraktär, om det inte också avspeglas i den praktiska tillämpningen. Således tror jag att det krävs både ökad kunskap och en attitydförändring gällande de problem och det annorlunda bedömningssätt som följer då upplåtelser sker just i allmän platsmark.