Den pålitlige tjänstemannen - En tvärdisciplinär undersökning om domstolars hantering av polisers utsagor

Sammanfattning: I de flesta brottmål som handläggs i svenska domstolar utgör den viktigaste bevisningen utsagor från personer som bevittnat eller blivit utsatta för brott. Dessa utsagor kan i samband med att de avges inför rätten präglas av olika felkällor som på olika vis kan leda till felaktiga utpekanden vilket i längden kan resultera i att oskyldiga döms. Denna uppsats har för avsikt att undersöka sådana felkällor hos utsagopersoner som har den gemensamma nämnaren att de är poliser. I uppsatsen konstateras att, till skillnad från vad många kanske tror, poliser är ungefär lika påtagliga att drabbas av felkällor som ”vanliga” vittnen. Vissa felkällor kan till och med prägla polisens utsaga mer än när utsagopersonen inte är polis. I uppsatsen konstateras vidare att det finns felkällor som kan kategoriseras på olika vis. Vissa felkällor är kognitivt betingade och präglar således utsagan utan att utsagopersonen är medveten om det. Vissa felkällor är motiverade från utsagopersonens sida i den bemärkelse att han eller hon försöker få den tilltalade dömd, eller åtminstone är likgiltig inför att den tilltalade döms. Vissa felkällor påverkar oss undermedvetet, vilket enkelt uttryckt innebär att ett underliggande intresse omedvetet kan påverka vad utsagopersonen uppger. När det konstaterats att det finns en uppsjö av felkällor som kan prägla en polis utsaga undersöker denna uppsats hur domstolar hanterar risken för felkällors förekomst. Resultatet av denna undersökning visade att domstolar sällan observerar eller diskuterar riskerna med felkällor i polisers utsagor samtidigt som domstolarna oftast meddelade en fällande dom när den enda bevisningen i målet består av en eller två polisers utsagor. Slutligen görs en undersökning av vad som teoretiskt sett krävs av en utsaga för att den ska anses leva upp till beviskravet ”bortom rimligt tvivel” och hur detta förhåller sig till den hypotetiska risken för felkällor.