Ett tyst problem : En intervjustudie om fem svensklärares hantering av och förebyggande arbete med talängslan i skolan

Sammanfattning: Studien syftar till att visa på hur fem svensklärare hanterar och förebygger talängslan hos elever i klassrummet. Studien bygger på kvalitativa semistrukturerade intervjuer genomförda med fem svensklärare på grundskolans senare år. Empirin har analyserats tematiskt och de teman som utkristalliserat sig diskuteras och knyts an till tidigare forskning. Slutsatser dras utifrån analysen av empirin och diskuteras ytterligare.Studien visar att lärarna tycks vara medvetna om vilka faktorer som utgör de mest ångestframkallande för de talängsliga eleverna och att det finns en ambition att reducera dessa. Samtidigt försöker de pusha på eleverna att våga ta små kliv framåt i den takt de är redo. De försöker samtliga att visa positiva förväntningar på eleverna så att dessa inte riskerar att stigmatiseras. Sett till forskningen om talängslan med anknytning till skolan och klassrummet är just detta tillvägagångssätt effektivt för att hjälpa individer med talängslan att våga tala i mer och mer krävande situationer och för att lindra symtomen. Inom forskningsfältet är man tämligen överens om att en lagom dos krav tillsammans med positiva talarupplevelser - som hjälper till att bygga upp elevens självbild som talare - är ett effektivt tillvägagångssätt för att hjälpa talängsliga individer. Att positiva talarupplevelser är avgörande för att eleven ska ta ytterligare steg framåt tycks samtliga lärare i studien vara medvetna om och begränsar kraftigt negativ respons och lägger fokus på det positiva. Forskning på området visar tydligt att om den talängslige förväntar sig att talet ska bli bedömt så ökar ångesten. Lärarna i studien tycks vara medvetna om detta och begränsar samtliga kraftigt bedömningsaspekten av tal. Istället försöker de avdramatisera talsituationerna och göra dem till lekar och övningar för att det ska bli så avslappnat som möjligt. Denna "informalisering" sammanklingar väl med det som forskningen visar, nämligen att formalitetsgraden på kommunikationssituationen påverkar den talängslige och att det blir mer ångestfyllt ju mer formell situationen är. Samtliga lärare i studien diskuterar kraven och målen tillsammans med de talängsliga eleverna så att de får inflytande över det fortsatta arbetet. Betygskriterierna ska vara synliggjorda och inte något som hemlighålls, menar lärarna i studien. Detta är mycket positivt då forskning på området visar att talängsliga individer är extra känsliga för tvetydigheter. Studier visar att ju större uppmärksamhetsfokus som riktas mot talaren som person där framme desto större blir ångesten hos den talängslige. Samtliga lärare ger tips på hur eleverna kan minska fokuset på sig själva där framme, genom att exempelvis använda sig av Power Point.För att förebygga talängslan och ytterligare hjälpa dem som är talängsliga försöker lärarna i studien skapa ett tillåtande och tryggt klassrumsklimat. De menar sig försöka skapa trygghet i gruppen så att eleverna känner sig bekväma med varandra. De menar sig också försöka skapa goda klassrumsnormer så att ingen ska behöva bli utpekad eller påhoppad. De tycker att det är viktigt att klassrumsklimatet är stöttande så att det ska vara okej att göra på olika sätt utan att få en stämpel på sig eller bli retad. Inom forskningsfältet är man tämligen överens om att talängslan främst uppstår i grupper som kännetecknas av otrygghet, det vill säga då individer inte är bekväma med varandra. Att alla är en del av gemenskapen är alltså mycket viktigt för att förebygga talängslan. Flera forskare tipsar också om att en god idé kan vara att dela in klassen i små trygga grupper om det är svårt att få till denna trygghet i helklass för alla elever. Lärarna i studien nämner att de ibland delar in klassen i grupper och att de tänker extra på att de talängsliga eleverna ska hamna med sådana kamrater de känner sig trygga med. Första steget kan just vara att den talängslige ska redovisa för just dessa kamrater.Utifrån intervjustudien framkommer det att det tycks finnas en del aspekter i lärarnas undervisning som - givetvis utan att de själva är medvetna om det - kan bidra till och förvärra talängslan till viss grad. Dels så tycks det finnas en tydlig fokusering på form, vilket faktiskt ökar fokuset på talaren som person där framme just där och då, dels tycks majoriteten av klassrummen präglas av det så kallade recitationsmönstret, vilket ökar formalitetsgraden på kommunikationssituationerna och gör dessa mer laddade än vad de egentligen behöver vara. I det dialogiska klassrummet blir elevernas inlägg mindre formella och så att säga naturliga inslag i undervisningen. Detta bör underlätta för framförallt de talängsliga eleverna. Inom forskningsfältet är man överens om att i synnerhet talängsliga behöver få mycket tid till förberedelse för att klara av sina framföranden. Detta tycks lärarna i studien inte lägga någon nämnvärt stor vikt vid. Det viktiga tycks vara framförandena där och då och på vilket sätt de utförs snarare än på innehållet och arbetsprocessen bakom. Vid responsen tycks lärarna fokusera på retorikens så kallade lokala delar (tempo, röststyrka, kroppsspråk etc.), medan de globala delarna (innehållet och förberedelserna bakom) tycks bli förbisedda. Detta missgynnar de talängsliga eleverna på två sätt; dels hamnar de själva i ett större fokus där framme, dels blir förberedelsemöjligheterna begränsade, framförallt genom att de inte får reda på vikten av att förbereda sig och hur det ska göras på bästa sätt.