Bevisning av penninghäleri - en studie av några rättsfall med fokus på bevisningen av förbrottet

Sammanfattning: Begreppet money laundering myntades i 1930-talets USA, där den amerikanska maffian bedrev illegala verksamheter och legala tvätteriverksamheter. Maffian blandade samman de vinster som erhölls från de kriminella verksamheterna med de legala intäkter som tvätteriverksamheten gav upphov till. Med dessa åtgärder tvättades de svarta pengarna vita. Idag är penningtvätt ett fenomen som har kommit att omfatta många olika verksamheter och den anses utgöra ett hot mot den legala ekonomin. Det är svårt att beräkna omfattningen av penningtvätt då åtgärderna faller utanför kontrollerbara verksamheter. The International Monetary Fund har dock gjort bedömningen att den penningtvätt som förekommer i hela världen uppgår till summor mellan 590 miljarder US dollar och 1,5 biljoner US dollar. Bekämpningen av penningtvätt har resulterat i olika internationella dokument som i sin tur medfört nationella regleringar. I Sverige utgör bestämmelserna penninghäleri och penninghäleriförseelse ett led i den straffrättsliga regleringen av penningtvätt. För att ett åtal för penninghäleri ska kunna bifallas krävs fullständig bevisning beträffande penninghäleriets förbrott, penninghälerigärningen och sambandet mellan dessa gärningar. Som exempel kan nämnas brottet bedrägeri. Låt säga att någon obehörigen gör ett kontant uttag av pengar från någon annans konto. Personen överlämnar sedan dessa till en annan person som växlar pengarna mot annan valuta. Uttaget av pengarna utgör i detta fall ett bedrägeri. För att den efterföljande handlingen, växlingen av pengarna, ska kunna anses utgöra penninghäleri måste bedrägeriet bevisas. Med detta följer även bevisning som styrker att de kontanta medel som växlades in härrörde från bedrägeriet. Frågan är om kravet på styrkt förbrott utgör en svårighet i bevisningen av penninghäleri. De rättsfall som utgör grunden för utredningen visade att förbrottet inte utgjorde den svåraste delen av bevisningen. Det som föreföll vara mer komplicerat vara att bevisa att det förelåg ett samband mellan förbrottet och penninghälerigärningen. I denna studie av förarbeten och rättsfall som uppsatsen bygger på, uppkom ytterligare reflektioner beträffande förbrottet. Inledningsvis kan frågan ställas vad som egentligen omfattas av begreppet förbrott? Innebär bevisningen av förbrottet att enbart själva förbrottet ska bevisas? Eller omfattas även det samband som ska föreligga mellan förbrottet och den påstådda penninghälerigärningen? Andra tankar kring bevisningen av förbrottet som uppstått är hur bevisningen av ett icke preciserat förbrott förhåller sig till verkligheten. Hur ser bevisningen ut för ett icke konkretiserat förbrott? I vilka fall kan denna form av bevisning vara att föredra? Ett rättsfall gav upphov till en diskussion beträffande innebörden av rekvisitet brottsligt förvärv. Är begreppet klart och tydligt? Är det ostridigt vad som avses med ett brottsligt förvärv? Avslutningsvis kan framhållas att det föreligger vissa svårigheter vid bevisningen av penninghäleri. Kan man undgå dessa svårigheter? Finns det ytterligare åtgärder att vidta för att underlätta bevisningen av penninghäleri och därmed även bekämpningen av penningtvätt?