Distriktssköterskors erfarenheter av att förskriva fysisk aktivitet på recept inom primärvården : En kvalitativ intervjustudie

Sammanfattning: Bakgrund: Livsstilsrelaterade folksjukdomar gör att miljoner människor världen över årligen dör i förtid. En äldre befolkning i kombination med ohälsosamma levnadsvanor bidrar till ökad risk att dö i folksjukdomar, såväl globalt som i Sverige. Fysisk aktivitet har visat sig både behandla och förebygga många av dessa livsstilsrelaterade folksjukdomar. I Sverige kan all legitimerad vårdpersonal ordinera fysisk aktivitet på recept (FaR). Detta tycks dock vara en underanvänd åtgärd i svensk hälso- och sjukvård, trots att effekterna ger stora folkhälsovinster. Inom svensk primärvård arbetar distriktssköterskor som har kunskap om hur fysisk aktivitet kan behandla och förebygga sjukdomar. Eftersom distriktssköterskor inom primärvården har en betydande roll i att främja hälsa och goda levnadsvanor är det av stort intresse att djupare beskriva deras erfarenheter av att använda FaR.  Motiv: Fysisk aktivitet på recept är ett viktigt men underanvänt verktyg i den förebyggande och hälsofrämjande vården. Den föreliggande studien kan bidra till kunskap om distriktssköterskors förskrivning av FaR och därmed fungera som underlag för förändrings- och utvecklingsarbete i primärvården. Syfte: Syftet med studien är att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att förskriva fysisk aktivitet på recept inom primärvården. Metod: Individuella semistrukturerade intervjuer med åtta distriktssköterskor genomfördes. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades genom kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Erfarenheterna av att förskriva fysisk aktivitet inom primärvården varierade. Det fanns faktorer som påverkade förskrivningen i både positiv och negativ riktning. Analysen utmynnade i fyra kategorier: “Finns omständigheter som styr och påverkar”, “Kompetens och arbetsmiljö har betydelse”, “Förhållningssättet har betydelse” och “Finns variationer i rutiner kring FaR”.  Konklusion: Det fanns variationer i arbetssätt gällande FaR. Det som kunde påverka förskrivningen låg både inom och utanför distriktssköterskors kontroll. För en lyckad förskrivning var ett personcentrerat förhållningssätt betydelsefullt. Resultatet kan användas för att främja distriktssköterskors förutsättningar till ökad förskrivning av FaR. Detta kan i sin tur leda till ökad funktion och livskvalité hos enskilda individer och skulle kunna bidra till ökad folkhälsa.