Tvångsvård av dementa - En lösning för att tillgodose behovet av vård och omsorg?

Sammanfattning: Frågan om en svensk reglering som medger tvångsvård av dementa har länge omdebatterats i media och varit föremål för flertalet utredningar. Så sent som den 29 november 2012 presenterade den nuvarande regeringen en lagrådsremiss innehållande förslag till en ny lag som i vissa fall tillåter tvångsåtgärder gentemot dementa inom socialtjänsten. Demenssjukdomar är vanliga och åldern är den främsta riskfaktorn. Då den svenska befolkningen blir allt äldre ökar antalet individer som utvecklar demenssjukdomar. Den dagliga omvårdnaden av dementa kan ge upphov till svårlösta konflikter. I de fall samtycke till vård eller omsorg inte föreligger omfattas dementa idag i princip inte av någon av de svenska tvångsvårdslagstiftningarna. Bristen på adekvat lagstiftning medför att personal i äldreomsorgen upplever att de tvingas välja mellan antingen lagstridiga åtgärder eller underlåtenhet att agera. Otydligheten kan medföra att dementa inte får sitt behov av en god vård och omsorg tillgodosett. Uppsatsen syftar till att behandla en eventuell svensk reglering av tvångsvård av dementa utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. En komparation görs mellan de svenska bestämmelserna om vård och omsorg i SoL respektive i HSL och tvångsvårdsregleringar i Norge respektive i Danmark. I uppsatsen dras följande slutsatser. Dementas tillgång till och utformning av vård och omsorg styrs idag primärt av SoL och HSL. Båda lagarna bygger på frivillighet från den enskilde. I den mån en dement person motsätter sig vård- och omsorgsinsatser framstår de rättsliga förutsättningarna för personalen att agera som otydliga. Det kan därför ifrågasättas om bestämmelserna i SoL och HSL i praktiken är tillräckliga för att tillgodose dementas behov av vård och omsorg. Såväl Norge som Danmark har rättsliga regleringar som avser tvångsåtgärder gentemot dementa. En övergripande likhet är det gemensamma syftet att förebygga och begränsa tvångsanvändningen. Regleringarna skiljer sig dock åt på så vis att de norska bestämmelserna gäller inom hälso- och sjukvården medan de danska reglerar tvång inom socialtjänsten. Det verkar alltså finnas ett behov av att reglera tvångsvård av dementa inom såväl den sociala omsorgen som inom hälso- och sjukvården. Eftersom socialtjänstens och sjukvårdens verksamhetsområden är förhållandevis integrerade i förhållande till gruppen dementa borde en svensk reglering av tvångsanvändning rimligen täcka in båda verksamhetsfälten. Annars finns risk för att glapp uppstår där verksamheterna överlappar varandra. Det vore olyckligt om olika regler och förhållningssätt skulle gälla gentemot en dement person beroende på om hon befinner sig i ett särskilt boende eller på ett sjukhus. Det finns inget enkelt svar på frågan om en reglering av tvångsvård av dementa kan överensstämma med idén om materiell rättssäkerhet. Olika argument för och emot en sådan reglering måste kontinuerligt vägas mot varandra. Vård- och behandlingsåtgärder som vidtas i syfte att värna den dementes liv och hälsa kan samtidigt medföra en kränkning av hennes självbestämmanderätt. En tvångsvårdslagstiftning kan ha ett i grunden gott syfte och i teorin framstå som lämplig, men det kan i praktiken vara svårt att verkställa det goda syftet. Det är därför viktigt att krav ställs på genomförandet av regleringen. För att uppnå materiell rättssäkerhet för dementa måste en avvägning göras mellan å ena sidan individens självbestämmanderätt, å andra sidan samhällets behov av att skydda personen själv mot skada. En välgenomtänkt och restriktiv lagstiftning, som under tydligt angivna förutsättningar medger vissa former av tvångsåtgärder utförda av kompetent personal, framstår som en rimlig lösning. Regleringen måste dock vara kringgärdad av välavvägda rättssäkerhetsgarantier och syftet med regleringen måste vara tydligt. Det är också väsentligt att det finns tillräckligt med resurser. Dessutom krävs noggrann dokumentation, kontinuerlig uppföljning och utvärdering av hur reglerna används och vilka konsekvenserna blir för de enskilda individerna.