Svensk och dansk tillståndsprövning av vindkraft

Sammanfattning: De senaste åren har intresset för elproduktion ur vindkraft ökat kraftigt. De främsta anledningarna är vindkraftens miljömässiga fördelar jämfört med konventionell elproduktion och den allt mer debatterade klimatfrågan. För Sveriges del har riksdagen antagit ett planeringsmål om en årlig produktion av vindel om 10 TWh från och med år 2015. År 2006 framställdes vindel motsvarande en knapp tiondel av detta mål. Danmark har i jämförelse med Sverige och många andra länder en lång och framgångsrik tradition av elproduktion ur vindkraft. Det danska regelverket kring tillståndsprövningen av vindkraft skiljer sig också mycket från det svenska. Den fråga jag försöker besvara genom uppsatsen är om det danska systemet på något vis kan tjäna som förebild vid en eventuell översyn av de regelverk som styr möjligheten för vindkraftetablering i Sverige. Landbaserad vindkraft är att räkna som miljöfarlig verksamhet. Detta innebär att tillstånd eller anmälan krävs för sådan anläggning. De regler som utgör grunden för tillståndsmyndighetens bedömning är de allmänna hänsynsreglerna. Kraftverken medför stor synbar påverkan på omgivningarna vilket leder till att lokaliseringsregeln blir mycket viktig vid prövningen. Nyetableringar av vindkraftverksamheter skall vara förenliga med hushållningsbestämmelser i 3 och 4 kap. MB. Vidare kan bestämmelser om skydd för särskilda områden enligt 7 kap. MB utgöra ett hinder vid tillståndsprövningen. Förutom bestämmelserna i MB berörs vindkraften även av andra lagstiftningar. Den viktigaste av dessa är PBL. Planläggningen sköts av kommunerna själva genom översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. Till stöd för planerna förekommer ofta regionala planeringsunderlag och genom översiktsplanen kan riksintressen för vindbruk konkretiseras. En förutsättning för att nyetableringar av vindkraft skall tillåtas är att anläggningen är i överensstämmelse med planläggningen. Följaktligen har kommunerna stor makt beträffande vindkraftutvecklingen i landet. I Danmark är planläggningen om möjligt av ännu större vikt för möjligheten att etablera vindkraft. Dansk planläggning sker genom tillämpning av bestämmelserna i planloven och tillhörande författningar. För vindkraftens del har utfärdats ett särskilt vindkraftdirektiv som bestämmer förutsättningarna för landzontillstånd enligt planloven. Planläggningen sker på nationell, regional och kommunal nivå genom utfärdande av olika planer. Dansk planläggning utmärks också av zonsystemet som delar in markområden i olika zoner. Genom zonindelningen skyddas det öppna landskapet och indelningen säkerställer de olika planernas syften. Den största skillnaden vid jämförelsen mellan det danska och det svenska regelverket är statens möjligheter att ange förutsättningar för vindkraftetableringar. De svenska riksintressena kommer till korta vid en jämförelse med principen om rammestyring som uttrycks på flera ställen i planloven. Rammestyringen innebär en hierarkisk beslutsordning och medför att myndigheter på högre nivå styr de lägre nivåernas beslutsfattande. Principen har i viss mån modifierats under uppsatsarbetets gång genom ändringar i planloven. Lagreformen medför att regionala myndigheter inte längre ges samma möjlighet att utöva kontroll på upprättandet av kommun- och lokalplaner. Detta har beskrivits som innebärande en ny kommunalstruktur och systemet anses ha antagit en form mer liknande den vi har i Sverige. Den viktigaste slutsats jag dragit under arbetet är att de svenska kommunernas befogenheter inom planläggningen är för stora. Befogenheten ligger i linje med principen om kommunalt självstyre men min mening är att denna innebär ett hinder för att uppnå energimålet. Vindkraften medför en synbar påverkan på omgivningarna. Följaktligen möter nyetableringar stort motstånd bland närboende och andra som särskilt berörs av anläggningarna. Detta motstånd innebär en svårighet för kommunerna att verka för vindkraftutvecklingen. Av denna anledning förordar jag en reform av svensk planläggning innebärande att staten ges rätt att meddela bindande riktlinjer för kommunerna i deras planläggningsarbete.