Människohandel i syfte att stjäla och tigga

Sammanfattning: Människohandel i syfte att tigga och stjäla finns i 4 kap. 1a§ BrB. Denna lagstiftning har framförallt kommit till p.g.a. Palermoprotokollet, men det finns även ett EU-direktiv, ett EU-rambeslut och en Europarådets konvention på området. Människohandel i syfte att tigga och stjäla har blivit uppmärksammat de senaste åren, men det har varit svårt att få fällande domar på området. År 2011 ändrades människohandelsparagrafen genom att ta bort kontrollrekvisitet i önskan om att underlätta bevisbördan för åklagaren. Många har kritiserat denna ändring och menat på att kontrollrekvisitet inte kommer ge den önskade effekten. Denna uppsats skall därför studera dessa störningsmoment som bl.a. polisen uppmärksammar i Rikspolisstyrelsens lägesrapport 12 och Lise Tamm i UR samtiden – Brott utan gränser, Trafficking – gränslös exploatering. Dessa störningsmoment är problematiken kring att finna dessa brott, att offren inte ser sig som offer eller att de inte vill samarbeta med polisen och att det är svårt för åklagaren att bevisa människohandelsbrottet i domstolen. Uppsatsen skall även se om lagstiftningen är för komplicerad och ifall det behövs ny lagstiftning på området. Genom intervjuer med Kajsa Wahlberg (kommissarie på Rikspolisstyrelsen), Christina Voigt (åklagare på internationella åklagarkammaren i Stockholm) och Monica Nebelius (domare på Tingsrätten i Lund) ser vi hur de olika myndigheterna hanterar dessa brott. Wahlberg, Voigt och Nebelius pekar även på vilka problem de ställs inför vid hantering av dessa brott samt hur de försöker hantera dessa problem på bästa sätt. Det finns även med en komparativ studie som visar hur andra länder hanterar människohandelsbrottet och vad som har lett fram till den lagstiftning de har i dag. Vi ser även att många länder använder sig av en speciell myndighet eller organ som håller sig uppdaterade på området för att kunna erbjuda kunskap till de andra myndigheterna.