Offensiva cyberoperationer : en undersökning ur ett humanitärrättsligt perspektiv

Sammanfattning: Militär och civil verksamhet kan nyttja samma nätverk och vara beroende av samma digitala infrastruktur, vilket innebär att det kan uppstå svårigheter med att göra åtskillnad på vad som är civilt och vad som är militärt i samband med offensiva cyberoperationer. Offensiva cyberoperationers effekter kan dessutom vara svårkontrollerade. Följaktligen uppkommer frågan hur en offensiv cyberoperation ska genomföras med hänsyn till de humanitärrättsliga kraven på att skydda civila personer och objekt.  Syftet med uppsatsen är att undersöka hur befälhavare i Försvarsmakten ska förhålla sig till humanitär rätt vid offensiva cyberoperationer under internationella väpnade konflikter. Med avstamp i detta syfte utgår uppsatsen från följande frågeställningar:  Var går skiljelinjen mellan militära mål och civila i samband med Försvarsmaktens offensiva cyberoperationer under internationella väpnade konflikter? Hur kan sidoskador undvikas i samband med Försvarsmaktens offensiva cyberoperationer under internationella väpnade konflikter?  Frågeställningarna besvaras genom att använda rättsdogmatiskmetod med Tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna som huvudsaklig rättskälla. Analysen avseende hur sidoskador kan undvikas baseras på Lockheed Martins modell, Cyber kill chain.  Uppsatsens slutsats är att det är ovidkommande för var skiljelinjen går om ett objekt ursprungligen är civilt, om användaren av objektet är civil eller om objektet delvis nyttjas för civila ändamål. Så länge objektet effektivt bidrar till militära operationer och en påverkan av objektet medför en avgjord militär fördel ska det klassificeras som ett militärt mål. Vidare är uppsatsens slutsats att informationsinhämtning och kontroll under hela operationsskedet är nyckeln till att undvika sidoskador i samband med Försvarsmaktens offensiva cyberoperationer under internationella väpnade konflikter.