Straffrättsvillfarelse – Om gränsdragning och ursäktlighet vid straffrättsvillfarelse

Sammanfattning: Uppsatsens övergripande syfte är att på basis av tre rättsfall, undersöka och kritiskt granska hur frågor om straffrättsvillfarelse hanteras inom svensk rätt. Uppsatsen utgår från två frågeställningar: När bedöms en villfarelse som relevant för uppsåtstäckningen och när bedöms den vara en straffrättsvillfarelse? Vad måste föreligga för att en straffrättsvillfarelse ska kunna bedömas som uppenbart ursäktlig? Både frågan om gränsdragning och frågan om ursäktlighet bottnar i en intressekonflikt mellan konformitetsprincipen och effektiviteten inom rättstillämpning. Gränsdragningen mellan relevant villfarelse och straffrättsvillfarelse avgörs genom en tillämpning av täckningsprincipen. Det är en fråga om att utifrån ett straffbuds rekvisit, avgöra vad gärningspersonens uppsåt ska ha täckt. Gränsdragningen blir komplicerad när brottsrekvisiten utgörs av speciellt-juridiska begrepp, t.ex. ”äganderätt”. I de fallen avgörs gränsdragningen från brottstyp till brottstyp och skiljelinjen mellan relevant villfarelse och straffrättsvillfarelse är ofta subtil. Denna flexibla lösning öppnar upp för en inkonsekvent rättspraxis, vilket ett av de granskade rättsfallen visar. Gränsdragningen kan ibland framstå som godtycklig. För ansvarsbefriande straffrättsvillfarelse krävs enligt lagtexten att villfarelsen är uppenbart ursäktlig. I förarbeten har det inte närmare förklarats hur ursäktligheten ska bedömas. Fokus har istället legat på fyra typfall då ansvarsfrihet borde meddelas. HD har i ett av rättsfallen tolkat lagtexten som att ansvarsfrihet p.g.a. straffrättsvillfarelse i första hand ska inträda vid de fyra typfallen och i andra hand i mycket särpräglade fall. Därav verkar mycket höga krav på ursäktlighet ställas för att ansvarsfrihet ska kunna meddelas. HD:s tolkning framstår som bristfällig dels utifrån lagstiftarens intentioner och dels utifrån konformitetsprincipen. I jämförelse med ett av de granskade hovrättsfallen, framstår ursäktlighetsbedömningen i praxis som inkonsekvent och otydlig vid straffrättsvillfarelse.