Barnperspektivet - en studie av hur rättsordningen garanterar att unga brottsoffer får upprättelse

Sammanfattning: Barn har ett särskilt skyddsvärde och när de utsätts för brottsliga gärningar har de, precis som vuxna, ett behov av upprättelse men också en rätt att få uppleva att rättvisa skipas för att få ett avslut på brottsupplevelsen. I Sverige tillmäts den rättsliga hanteringen av unga brottsoffer stor betydelse för utgången i målet och det ställs således höga krav på att barnets särskilda behov tas i beaktning av rättsordningen. Barnets bästa finns inte uttryckt i lagtext gällande brottmål med barn som brottsoffer, man finner istället barnperspektivet i handläggningen. Detta innefattar bland annat särskild varsamhet vid förhör med barn under 18 år, inte fler förhör än nödvändigt, samt att förundersökningen ska genomföras skyndsamt. Barnets särskilda skyddsvärde i den rättsliga hanteringen kan anses begränsa barnets möjlighet till upprättelse. Det talas om ett så kallat bevishandikapp. Det finns en föreställning om att upprättelse är en aspekt av straffrättsligt klander, men ett behov av upprättelse ger inte brottsoffret en rätt att få gärningspersonen straffad. Trots att straffet kan ha betydelse för brottsoffrets upprättelse så poängterar lagstiftaren att straffet ska bestämmas utifrån brottets beskaffenhet och i enlighet med proportionalitetsprincipen. Lagstiftaren har konstaterat att straffvärdet för en brottslig gärning som riktats mot ett barn bör vara högre än för motsvarande gärning mot vuxna. Likt en straffrättslig sanktion så markerar skadestånd att en viss gärning inte accepteras av samhället, och en allvarlig kränkning av ett barns integritet ska ge barnet rätt till ett högt belopp. Ersättning för kränkning fyller en symbolisk funktion som ”plåster på såren” men kan även ha en negativ effekt för brottsoffren genom att den förknippas med själva brottsupplevelsen, vilket gör att dess betydelse för barnets upprättelse kan ifrågasättas.