Evaluation of skin-friendly solvents for increased solubility of a model NSAID in topical formulations

Detta är en Kandidat-uppsats från Malmö universitet/Hälsa och samhälle

Författare: Anna Bergström; [2019]

Nyckelord: diclofenac; diffusion; Franz cell; solubility; transdermal;

Sammanfattning: Bergström, A Utvärdering av hudvänliga lösningsmedel för ökad löslighet av NSAID i topikala formuleringar. Examensarbete i Farmakologi 15 poäng. Malmö Universitet: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Institutionen för Biomedicinsk Vetenskap, 2019. Introduktion Smärta har behandlats med topikala eller transdermala läkemedel i många år, men det är en utmaning att uppnå höga koncentrationer som kan transporteras över huden. För att kunna ersätta användandet av opioider vid behandling av måttlig till allvarlig smärta behövs mer effektiva formuleringar av transdermala läkemedel. Målet med denna studie var att undersöka möjligheten att öka mängden aktiv substans som transporteras över huden. För detta ändamål, bestämdes lösligheten hos diklofenak i olika lösningsmedel. Vidare bestämdes transporten av diklofenak över silikonmembran från dessa lösningsmedel med hjälp av Franz celler. Metod Lösligheten hos diklofenak studerades vid 32ºC i vatten, fosfatbuffrad saltlösning (PBS), saltlösning, polyetylenglykol (PEG) 400, polyetylenglykol (PEG) 1500 (60 vikt % i vatten), glycerol, propylenglykol, 1-propanol och 2-propanol. Diffusion hos diklofenak över silikonmembran från nämnda formuleringarna, inklusive Voltaren Gel som jämförelse, studerades med hjälp av Franzceller under sex timmar. För både löslighet- och diffusionsexperimenten bestämdes koncentrationen av diklofenak med en analysmetod baserad på UV-spektrofotometri. Resultat Lösligheten av diklofenak var högst i PEG 400 och propylenglykol med ungefär 40 vikt %. Den lägsta lösligheten uppmättes i 2-propanol med ca 1 %. I diffusionsstudierna kunde diklofenak enbart detekteras i receptorkammaren, dvs diklofenas transporterades över membranet, hos de formuleringar som innehöll enbart vatten eller Voltaren. Diskussion Resultatet av löslighetstesterna kunde förklaras genom att ta de kemiska och fysikaliska egenskaperna hos den olika lösningsmedlen som användes i beaktande samt genom att använda begrepp som utsaltningseffekt och vätedonatorer/acceptorer. Resultaten av diffusionsstudierna var ofullständiga men då enbart ett begränsat antal experiment kunde utföras inom ramen för detta arbete behöver resultaten vidare styrkas. Nyckelord: Diffusion, diklofenak, Franz cell, löslighet, transdermal

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)