Påverkan av hyperinsulinemi på kardiovaskulära markörer hos häst

Sammanfattning: Ekvint metabolt syndrom (EMS) hos hästar uppmärksammas allt mer. I EMS ingår insulinresistens som en viktig del av sjukdomen och hästar kan drabbas av fång som följd av sjukdomen. Insulin har förutom metabola effekter även effekter på hjärtkärlsystemet där det är med och reglerar blodtryck, bland annat genom att påverka det perifera kärlmotståndet samt hjärtats kontraktilitet och puls. Hos friska människor ger en insulininfusion ett sänkt medelartärtryck och minskat vaskulärt motstånd. Insulin ger även ett sympatikuspåslag och kan därigenom höja pulsen och aktivera Renin-Angiotensin-Aldosteron-systemet (RAAS). Hos hästar kan en längre tids infusion av insulin ge fång och insulin ger dilatation av hovens kärl. Insulinresistenta människor har ett sämre svar på samma insulinkoncentration och får inte en lika stor blodtryckssänkande och kärldilaterande effekt som friska människor. Studiens syfte var att se hur hästar med insulinresistens påverkas av en kontinuerlig insulininfusion med avseende på blodtryck, puls och perifer cirkulation. Hypotesen i studien var att insulinresistenta hästar, likt människor, svarar på en insulininfusion med ökad perifer cirkulation och ökad puls samt med ett sänkt blodtryck. Studien utfördes på 21 stycken patienthästar med diagnostiserad insulinresistens vid ett oralt glukostest i fält. 16 hästar hade haft fång men uppvisade inga symptom på fång vid undersökningstillfället. Hästarna genomgick en euglykemisk hyperinsulinemisk clamp (EHC) med en kontinuerlig insulininfusion (3 mU/kg/min) samtidigt som blodglukosnivån hölls konstant (5 mmol/L ± 0,2 mmol/L) med en varierande glukosinfusion. Clampen genomfördes under tre timmar. Före och med jämna intervall under insulininfusionen registrerades hovtemperatur, blodtryck och hjärtfrekvens. Blodtryck och hjärtfrekvens registrerades med en ickeinvasiv oscillometrisk teknik och mättes på hästens svans. Resultatet visade att insulininfusionen gav upphov till en signifikant ökad hovtemperatur 15 minuter efter infusionens start och att hovtemperaturen var fortsatt förhöjd i 165 minuter efter infusionens start. Ingen effekt av insulininfusionen på blodtrycket kunde noteras. Hjärtfrekvensen steg signifikant 45 min efter infusionens start och kvarstod signifikant förhöjd till sista mätningen vid 165 min efter start. Insulin- och glukosdata från EHC:n användes för att räkna ut mängden metaboliserat glukos per insulin och tidsenhet (M/I-värde) under steady state. Mängden metabolisera glukos (M-värde) var 1,4±0,44 mg/kg/min. Då hovtemperaturen var konstant innan infusionens start och hästarna stod stilla i sina boxar bedöms temperaturökningen bero på insulininfusionen. Hjärtfrekvensen mättes på ett antal av hästarna dagen innan och var då konstant varför även den ökade hjärtfrekvensen ses som ett resultat av insulininfusionen. Ökningen i hjärtfrekvens kan vara en effekt av den ökade perifera cikulationen i syfte att upprätthålla blodtrycket. En brist i studien är avsaknad av kontrollgrupp, inga jämförelser har gjorts mot påverkan av insulin hos insulinkänsliga hästar. En kontinuerlig infusion av insulin gav i denna studie hos insulinresistenta hästar en ökad hovtemperatur, vilket indikerar en ökad perifer cirkulation, och en ökad puls. Ingen förändring i systemiskt blodtryck kunde noteras. Det vore intressant att jämföra resultaten med en population friska hästar.