Betydelsen av lagstiftarens passivitet vid tillämpningen av skatteflyktslagen

Sammanfattning: Så länge inkomster har beskattats, har skattskyldiga gjort försök att undkomma beskattning. Kryphål har utnyttjats, och omvägar har gåtts - allt för att uppnå en lägre beskattning. Det svenska skattesystemet har, precis som i de flesta länder, genomgått stora förändringar i takt med tidens gång, och när förändringar gjorts på ett plan, har nya möjligheter till skatteundandragande infunnit sig. Kryphålen beror ofta på bristande neutralitet i beskattningssystemet och länge försökte man åtgärda dessa neutralitetsbrister med ytterligare lagstiftning - och skattelagstiftningen kan idag sägas se ut som ett lapptäcke av olika stoppregler och specialregleringar. Det har dock inte visat sig särskilt effektivt att genom stopplagstiftning minska skatteundandragandet. Sedan mitten av 1900-talet har det diskuterats både i doktrin och på den politiska scenen, om det genom en generalklausul mot skatteflykt går att stoppa dessa skatteundandragande förfaranden. På 1980-talet infördes på prov den första skatteflyktsklausulen, och sedan dess har det (med undantag för några år på 90-talet) funnits en skatteflyktslag. Lagen har ändrats ett par gånger under årens lopp, men rekvisitet som inneburit att det skatteundandragande förfarandet måste strida mot den materiella lagstiftningens grunder/syfte för att lagen skall bli tillämplig, har alltid funnits med i lagens utformning. Det har i praxis gjorts tydligt att just detta rekvisit är behäftat med tolkningsproblem. Att vid rättstillämpningen utröna vad som är lagstiftningens syfte och huruvida ett förfarande strider mot det eller inte, har varit svårt av olika skäl. I vissa fall, har lagstiftaren kanske inte alls uttalat sig i förarbetena om det i frågavarande förfarandet och i andra har lagstiftaren gjort vissa uttalanden, men inte inkorporerat dessa tankar i lagtexten. Skatteflyktslagen öppnar genom sin utformning upp för en möjlighet att applicera materiella skatteregler analogt på oreglerade förfaranden, och denna möjlighet har skapat en debatt om skatteflyktslagens förenlighet med kraven på rättssäkerhet och legalitetsprincipen. Med dessa problem i åtanke har jag därför ägnat en del av min uppsats åt vilka syften som ligger bakom skatteflyktslagen och de principiella problemen som lagen har medfört. Denna inledande del av uppsatsen är tänkt att ge en bakgrund för den fråga som min uppsats speciellt är inriktad på att utreda, nämligen huruvida lagstiftarens aktivitetsgrad skall eller bör tillmätas någon betydelse vid tolkningen av rekvisitet ''lagstiftningens syfte''. För att besvara denna fråga har jag studerat både förarbeten och praxis samt analyserat lagstiftarens aktivitetsgrad och dess betydelse i förhållande till rekvisitet ''lagstiftningens syfte''. Mina slutsatser och tolkningar av Regeringsrättens praxis har resulterat i modeller, där betydelsen av olika former av aktivitet från lagstiftarens sida analyseras. De passivitets/aktivitetsmodeller som min utredning av praxis har resulterat i indikerar vissa svagheter i lagstiftningen. En av dessa svagheter är att det inte verkar som att skatteflyktslagen kan tillämpas på den typ av förfaranden som den från början var tänkt att förhindra, så som kringgående av stopplagstiftning och liknande. Jag anser att skatteflyktslagen skulle kunna formuleras annorlunda och då åtminstone bli tydligare och därmed också enklare att tillämpa. Ett sådant förtydligande i lagtexten skulle troligen inte vara nödvändigt om rättstillämparna använde den möjlighet som de har att själva skapa rätt - att fylla ut de luckor och oklarheter som finns i skatteflyktslagen genom praxis. Den slutsats mitt arbete har lett mig fram till är att svagheterna i skatteflyktslagen inte enbart beror på dess vaga utformning, utan också på att domstolarna inte i sina domskäl på ett tillräckligt tydligt sätt motiverar sina domslut.