Kammararytmi hos hund : behandling – när och med vad?

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Dept. of Anatomy, Physiology and Biochemistry

Sammanfattning: Ventrikulära takyarytmier är den vanligaste typen av rytmrubbningar hos hundar. Ventrikulära extraslag (VES), när depolarisationen utgår från kammaren, är den mildaste formen. Flera VES på rad med en hög hjärtrytm kallas ventrikulär takykardi (VT) och kan utvecklas till livshotande kammarflimmer (VF) då inget blod pumpas ut i kroppen. Arytmier upptäcks normalt vid en klinisk undersökning med auskultation följt av elektrokardiografi (EKG). Dessa korta tre-minuters avläsningar kan identifiera en arytmi om den är vanligt förekommande. Allt vanligare blir användningen av 24-timmars ambulatorisk elektrokardiografi (AEKG) som läser av hjärtrytmen under ett helt dygn. AEKG är mycket användbar för att upptäcka oregelbundna arytmier. Boxer och dobermann är predisponerade raser där AEKG är särskilt användbar för att ställa diagnos i ett tidigt skede och kunna sätta in behandling vid rätt tidpunkt. VES ger breda onormala QRS-komplex på EKG. Beroende på morfologi av QRS-komplexet kan avgöras i vilken kammare det ektopiska fokuset finns. Vid kammarflimmer sker depolarisationerna slumpmässigt från olika ställen i kammaren och på EKG syns bara oregelbundna svängningar i baslinjen. Behandling av kammararytmier sker med antiarytmika tillhörande klass I, II och III. Antiarytmika verkar på olika faser av hjärtcellens jonflöde vid en aktionspotential. Klass I är natriumkanalhämmare, klass II är betablockare och klass III är kaliumkanalhämmare. ”Cardiac Arrhythmia Suppression Trial” (CAST)-studien som utfördes på människa visade att behandling med klass I kan öka dödligheten. Därefter har användningen av klass I-preparat minskat och istället ökar användningen av klass II och III. Kroniska arytmier kan ibland behandlas effektivt med sotalol som tillhör klass III och har verkan som både kaliumkanalshämmare och betablockare. Dubbla effekter uppnås även genom kombinationsterapi, ofta med en klass I och en klass II antiarytmika. Behandling bör sättas in med anledning av de kliniska symtomen. Utseendet på EKG ska tas med i bedömningen men inte utgöra enda motivet till behandling. Det finns endast fåtalet studier som undersökt antalet ventrikulära extraslag hos normala friska hundar.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)