Rätten till en rättvis rättegång i konkurrensmål i ljuset av Europakonventionens krav i art. 6(1) - Har Europadomstolen gett grönt ljus för kommissionens dubbla roller?

Sammanfattning: Art. 6(1) EKMR garanterar var och en vars civila rättigheter eller skyldigheter blir föremål för prövning eller som blir anklagad för brott en rätt till en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Vid administrativa förfaranden, såsom konkurrensrättsliga, har Europadomstolen ställt krav på att i de fall en administrativ myndighet inte uppfyller kraven i art. 6(1) EKMR ålägger företag böter vid konkurrensöverträdelser skall berörda företag ha möjlighet att få frågan prövad av en domstol med full behörighet och inte endast genomför en laglighetsprövning, vilket annars är standard vid administrativa förfaranden. Kommissionen har ensamt ansvaret för att EU:s konkurrensregler tillämpas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Denna exklusiva behörighet ger kommissionen både en utredande och dömande makt vilket länge har kritiserats som oförenligt med art. 6(1) EKMR. Då Tribunalen på pappret endast har behörighet att granska lagenligheten av en akt samt att de tenderat att i många fall hänvisat till kommissionens skönsmässiga bedömning har förfarandet ansetts inte nå upp till standarden full behörighet. Efter en redogörelse för Europadomstolens praxis kan konstateras att en prövning med full behörighet går utöver en laglighetsprövning. För full behörighet krävs att en domstol skall ha behörighet att pröva både sakliga och rättsliga frågor. Den närmare omfattningen av prövningen beror på omständigheterna i målet där tre punkter bedömts vara särskilt viktiga; graden av rättsskydd hos den administrativa instansen, om frågan rört ett typfall av administrativ bedömning samt de faktiska frågorna som väckts av sökande i målet. Att domstolen kan ogiltigförklara beslutet är i regel fullt tillräckligt. På motsvarande sätt innebär Tribunalens laglighetsprövning i praktiken att de som huvudregel skall granska alla faktiska och rättsliga omständigheter och att gjorda slutsatser är de enda rimliga. Avseende så kallade ekonomiskt komplexa bedömningar, områden där kommissionen åtnjuter ett eget utrymme för skönsmässiga bedömningar, har Tribunalen istället att göra en något mer begränsad prövning innebärande att alla fakta i målet skall prövas samt att dessa fakta utgör samtliga uppgifter som skall beaktas och att dessa kan ligga till grund för gjorda slutsatser. Oaktat att EU:s konkurrensförfarande på flera punkter synes motsvara Europadomstolens krav uppstår dock tveksamheter framförallt vad gäller när och hur Tribunalen företar en mer begränsad prövning. Med beaktande av att Europadomstolen i fallet A. Menarini Diagnostics S.R.L v. Italie inte berörde frågan om beslutsinstansens sammanblandning av roller samt godtog en lägre nivå av prövning avseende områden där konkurrensmyndigheten kunde motiveras ha ett utrymme för egen bedömning synes kravet på full behörighet ha sänkts. Detta tillsammans med att EU-domstolen i fallet KME v. Kommissionen istället tycktes skärpa den prövning Tribunalen har att göra i konkurrensmål, och särskilt avseende de så kallade ekonomiskt komplexa bedömningarna, innebär att EU:s konkurrensförfarande sannolikt inte längre riskerar att underkännas av Europadomstolen om frågan skulle ställas på sin spets. Som framgår av min analys ifrågasätter jag dock om inte detta har skett på bekostnad av det rättighetsskydd som garanteras företag under administrativa förfaranden.