Grovt rattfylleri- en analys utifrån likhets- proportionalitets- och ekvivalensprinciperna

Sammanfattning: Frågeställningen för denna uppsats är huruvida lagstiftningen om grovt rattfylleri och påföljderna liksom tillämpningen av lagstiftningen kan anses förenliga med likhets-, proportionalitets-, och ekvivalensprinciperna. Normalpåföljden är fängelse, men en rad alternativa påföljder, påföljdskombinationer, och föreskrifter som dessa kan förenas med aktualiseras också. Därför är det intressant att kontrollera huruvida de tre principerna efterlevs. I kapitel 2 redogör jag närmare för principerna. Likhetsprincipen innebär, enkelt uttryckt, att alla ska behandlas lika. Som ett utflöde av denna princip gäller ekvivalensprincipen specifikt vid val av påföljd. Proportionalitets-principen innebär att påföljden ska bestämmas utifrån brottets straffvärde. Som framgår fr a av kapitel 2 är principerna inte absoluta och man talar bl a om relativ proportionalitet. I kapitel 3 redogör jag för behandlingsideologin och nyklassicismen som länge har varit de två dominerande straffrättsideologierna. Behandlingsideologin förespråkar mer individuellt anpassade påföljder, medan nyklassicismen är mer inriktad på allmänt moralbildande effekter. Nyklassicismen lägger mer vikt vid principerna och ger dessa en striktare tolkning än behandlingsideologin. Av kapitel 3 framgår även att ideologierna påverkat lagstiftaren i varierande grad de senaste decennierna. Kapitel 4 innehåller en närmare beskrivning av grovt rattfylleri. Brottet regleras i 4 a § TBL. Denna paragraf stadgar att den som för ett fordon med minst 1,0 promille alkohol i blodet ska dömas för grovt rattfylleri i normalfallet. Vidare ska man dömas för samma brott om man annars varit avsevärt påverkad av alkohol eller annat medel, eller fört fordonet på ett sådant sätt att det inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Det dominerande i rättstillämpningen är att man döms om man har 1,0 promille eller mer i blodet. De andra alternativen har getts begränsat utrymme, vilket bl a är en följd av HD:s restriktiva praxis. I kapitlet ger jag även en historisk tillbakablick som visar att relevant lagstiftning ändrats ett flertal gånger. I det femte kapitlet redogör jag för de olika påföljder som aktualiseras vid grovt rattfylleri. Vidare redogör jag för den rangordning som råder mellan olika påföljder. De påföljder som dominerar är fängelse samt de alternativa påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom. Under 1990-talet skedde ett antal reformer. En viktig nyhet var bl a att först skyddstillsyn och senare villkorlig dom kunde kombineras med samhällstjänst. Dessutom kan skyddstillsyn kombineras med en mängd ytterligare föreskrifter. En mycket ingripande föreskrift är den om kontraktsvård. Kapitlet innefattar även en ingående redogörelse för den debatt som förts om artbrottsinstitutet och det differentierade påföljdssystemet. Dessa problem är centrala utifrån den ovan redovisade frågeställningen och det är tydligt att båda problemen oroar de som deltagit i debatten, om än i varierande grad. Kapitel 6 beskriver intressant forskning och statistik som antyder att det finns påtagliga skillnader i rättstillämpningen beroende på kön, om försvarare har förordnats och om rätten inhämtat yttrande från frivården. Dessa och andra, enligt Hans Klettes terminologi, rättsligt icke relevanta faktorer synes påverka påföljdsbedömningen och det innebär i så fall ett åsidosättande av de principer som detta arbete handlar om. Som framskymtar i kapitlet finns dock rättsligt relevanta faktorer som åtminstone delvis kan förklara befintliga skillnader. Vissa förklaringar kan man t ex finna i 21 kap 3 a § RB som reglerar under vilka omständigheter offentlig försvarare ska förordnas. I det näst sista kapitlet, det sjunde, beskriver jag mened och jämför detta brott med grovt rattfylleri. Jämförelsen ger bl a vid handen att båda brotten visserligen är artbrott, men att alternativa påföljder är betydligt vanligare vid grovt rattfylleri av olika skäl. De slutsatser jag drar av vad som redovisats tidigare i uppsatsen framgår uteslutande av det åttonde och sista kapitlet. Beträffande lagstiftningsnivån konstaterar jag att artbrottsinstitutet inte är alldeles enkelt att förena med principerna. Dessutom framhåller jag i mina slutsatser att det differentierade påföljdssystemet är ett problem, liksom lagstiftarens upprepade reformer och ändrade riktlinjer. Vad gäller tillämpningsnivån konstaterar jag att det finns skillnader och att vissa av dessa svårligen kan förklaras med rättsligt relevanta faktorer. Emellertid menar jag att domstolarna synes klara ryckigheten och det komplexa påföljdssystemet ganska väl. Dessutom konstaterar jag att skillnaderna torde ha minskat under de senaste två decennierna. Vad som måste hållas i minnet är dock att svaret på arbetets frågeställning bl a är beroende av vilken av de två straffrättsideologierna man ansluter sig till.