Bedömning av den asylsökandes trovärdighet

Sammanfattning: Sammanfattning Principen om non-refoulement är en del av den internationella sedvanerätten och innebär att ingen stat får utvisa eller avvisa en person till ett land där dennes liv eller frihet kan hotas på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning. I mål rörande asyl är det den sökande som har bevisbördan för att göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Det är dock ett erkänt problem att det är svårt att med skriftlig eller annan bevisning påvisa risk för förföljelse. Därför tillämpas principen tvivelmålets fördel. Principen innebär att den sökandes berättelse trots bristande bevisning kan läggas till grund för prövningen under förutsättning att den sökandes trovärdighet inte kan ifrågasättas. Trovärdighetsbedömningen är således av avgörande betydelse i många fall där skyddsskäl åberopas. Denna uppsats syftar till belysa trovärdighetsbedömningen i svensk asylrätt. Detta åstadkoms genom att med en analytisk rättsvetenskaplig metod utforska vilka kriterier som tillämpas för att bedöma en asylsökandes trovärdighet. Dessa kriteriers hållbarhet analyseras sedan genom att tillämpa en integrativ rättsvetenskaplig metod där empiriskt material integreras i den juridiska analysen. Bedömningen av den sökandes trovärdighet görs med stöd av ett antal, av Migrationsöverdomstolen, uppsatta kriterier. En sökandes allmänna trovärdighet bestäms av om dennes berättelse är sammanhängande och ej präglad av motstridiga uppgifter. Dessutom ska berättelsen inte strida mot allmänt kända fakta samt hållas oförändrad genom asylprövningens gång i de olika instanserna. Migrationsöverdomstolen har i sin praxis även beaktat om den sökande förmått presentera en detaljrik och klar berättelse samt om det den sökande påstår sig ha varit med om, verkar vara självupplevt. Det har inom doktrin framförts kritik mot att kriterierna inte vilar på någon vetenskaplig grund. De anses vara för vaga för att någon objektivitet ska kunna upprätthållas. Bedömningen försvåras också av de psykologiska, språkliga och kulturella skillnader som så ofta föreligger mellan beslutsfattare och asylsökande. I denna uppsats föreslås därför att en tydligare metod för trovärdighetsbedömning i asylärenden bör utvecklas. Summary Non-refoulement is a principle of international customary law. The meaning of this principle is that no state is allowed to expel or send a person to a country where his or her life is threatened on account of his or her race, religion, nationality, membership of a particular social group or political opinion. In cases concerning asylum, the burden of proof is on the asylum applicant. However, it is a recognized problem that it is difficult to present evidence demonstrating the risk of persecution. In these cases the principle benefit of the doubt is applied. The meaning of this principle is that the asylum applicant’s story can be the basis of the adjudication if his or her credibility is not questioned, even though there is a lack of evidence. Therefore, credibility assessment is crucial in many cases where protection is invoked. This essay seeks to illustrate credibility assessment in Swedish asylum law. This is accomplished by examining the criteria used to assess an asylum applicant’s credibility by using an analytical jurisprudential method. The criteria’s tenability is then analysed by applying an integrative jurisprudential method where empirical material is integrated into the legal analysis. The assessment of the asylum applicant’s credibility is done by a number of criteria set up by the Migration Court of Appeal. An asylum applicant’s general credibility is determined by whether the story is coherent and not marked by conflicting information. The story must not be in conflict with generally known facts and it is also important that it is consistent throughout the entire legal procedure. The Migration Court of Appeal has also, in some cases, considered if the asylum applicant has succeeded in presenting a detailed an clear story and if the events the applicant claim’s to have experienced seem to be self-perceived. The criteria have been criticized in legal doctrine since they are not based on a scientific basis. They are considered to be too vague to maintain any objectivity. The adjudication is marked by psychological, linguistic and cultural differences between officials and the asylum applicant. In this paper it is therefore proposed that a more distinct method in credibility assessment in asylum adjudication should be developed.