Åldersgränser i censurens kölvatten : En transnationell jämförelse av USAs och Sveriges åldersgränssystem för biofilm 

Sammanfattning:

Denna uppsats jämför de svenska och amerikanska systemen för filmgranskning och åldersgränssättning. Fokus ligger på att presentera hur CARA (MPAA) och Statens medieråd utför sitt arbete utifrån de förutsättningar som finns. I Sverige är det lagstiftning som är modellen, men i USA har valet hamnat på självgranskning och frivilllighet. För att visa hur allt detta fungerar idag har jag valt att blicka tillbaka på de historiska händelser som har lagt grunden till arbetet med filmgranskning. 

Den svenska censuren med Statens biografbyrå som bildades redan 1911 ställs emot det amerikanska valet att utgå från självcensur innan filmerna skulle produceras. Att USA dessutom valt att inte förlita sig på myndighetsutövning utan en fristående organisation utan federal insyn är ytterligare en faktor att ta hänsyn till. 

Med hjälp av Twilight-filmerna och Divergent visar uppsatsen vilka skillnader och likheter som finns mellan Statens medieråds och CARAs olika arbetssätt. I Sverige arbetar tre personer med filmgranskning, och i USA är det 10-13 personer som representerar ett genomsnitt av amerikanska föräldrar. Just föräldrarollen är viktig i USA och det är till och med ett krav för att få vara filmgranskare. Statens medieråd granskar varje film utifrån dess unika egenskaper, och CARA utgår från en lista med kriterier för respektive rating. Sex och vuxet språkbruk är kategorier som ger en mer begränsad rating, som R. Svenska filmgranskare letar främst efter sekvenser som kan anses skadliga för barn och värderar inte filmers lämplighet. 

Överklagandeprocessen av åldersgränser på biograffilm i Sverige skapar problem för distributörerna eftersom möjligheten att driva ett mål genom flera instanser sträcker ut det över en längre tid, vilket i praktiken kan innebära att filmen inte längre går på bio när en slutgiltig dom kommer. Här lyfter Statens medieråd själva fram möjligheten att utvidga ledsagarregeln att även gälla för 15-årsgränsen, vilket skulle innebära att Sverige på många sätt närmar sig den amerikanska R-ratingen som innebär att barn under 17 år bara kan se filmen tillsammans med en vuxen. Ansvaret ligger i USA främst på föräldrarna eftersom de flesta olika ratingnivåerna är rådgivande. De svenska åldersgränserna är absoluta, men för 7- och 11-årsgränserna finns ledsagarregeln som ger föräldrar möjligheten att ta med barn som är yngre på filmerna.