Produktansvar vid kommersiella köp - Om säljarens ansvar för skador som det sålda godset orsakar på köparens egendom eller förmögenhet

Sammanfattning: I denna uppsats undersöks på vilka grunder en säljare kan göras ansvarig för skador som sålt gods orsakar i köparens näringsverksamhet. Säljarens ansvar enligt dispositiv rätt och enligt tre välspridda standardavtal (ABM 92, Avtal 90 och NL 92) studeras. Undersökningen omfattar säljarens ansvar både för skador på köparens egendom och förmögenhet. En viktig del av uppsatsen utgörs av att särskilja skador som skall bedömas enligt allmänna principer om produktansvar från förmögenhetsförluster som skall bedömas enligt köprättsliga regler. Genom 1990 års köplag lagfästes principen att köprättsliga regler inte skall tillämpas vid person- eller sakskador orsakade av det sålda godset. Vid sakskador skall allmänna principer om produktansvar tillämpas. Köplagen skall dock tillämpas vid rena förmögenhetsskador orsakade av det sålda godset, samt vid vissa andra speciella köprättsliga förluster. Vid internationella köp, som skall bedömas enligt reglerna i CISG, görs dock ingen åtskillnad mellan sakskador och rena förmögenhetsskador. Säljaren ansvarar enligt felreglerna i CISG för båda dessa typer av skador under förutsättning av att de har orsakats av ett fel i det sålda godset. Även enligt Avtal 90 och NL 92 skiljs mellan felansvar och produktansvar. Särskilda produktansvarsregler tillämpas vid sakskador orsakade av det sålda godset. Enligt ABM 92 bedöms dock även sakskador enligt felansvarsreglerna, och säljaren svarar strikt för både rena förmögenhetsskador och sakskador som uppstått till följd av fel i det sålda godset. Reglerna i de tre undersökta standardavtalen skiljer sig åt, men ett gemensamt drag är att ansvaret både för sakskador och rena förmögenhetsskador orsakade av det sålda godset är beloppsmässigt begränsat jämfört med dispositiv rätt. Dessutom är säljarens ansvar för ekonomiska följdförluster både till fel och till sakskador generellt inskränkt. En säljare kan göras ansvarig för sakskador orsakade av det sålda godset enligt den utomobligatoriska culparegeln. Huvudprincipen på produkt-ansvarsområdet är att en säljare endast kan göras ansvarig för culpa i det egna sälj- eller tillverkningsledet. I praxis finns det dock ett begränsat utrymme att när det gäller tillverkares ansvar frångå denna princip. En säljare kan även göras strikt ansvarig för produktskador p.g.a. garanti. Ett garantiansvar uppstår utan tvekan om säljaren genom uttalanden eller uppträdanden har gjort en ''särskild utfästelse'' (jfr KöpL 40 § tredje stycket). Min slutsats är dock att en säljare under vissa förutsättningar bör kunna ådra sig ett garantiansvar även om kraven för en ''särskild utfästelse'' inte är uppfyllda. I gällande rätt finns inget stöd för ett rent strikt produktansvar oberoende av garanti vid skador på näringsidkares egendom. Efter att lagstiftaren valde att utelämna dessa skador från produktansvarslagens tillämpningsområde finns det dock inte heller något hinder för att genom rättspraxis införa ett rent strikt produktansvar för dessa skador. Generellt sett kan dock behovet av ett sådant ansvar sägas vara begränsat. I vissa begränsade situationer kan dock eventuellt ett rent strikt produktansvar för tillverkare vara motiverat för att motverka risker för personskador eller omfattande egendomsskador, även om den faktiska skadan endast drabbat egendom som används i näringsverksamhet.