Instrumentell och reaktiv aggression hos svenska mordbrännare

Sammanfattning: Denna kvantitativa studie undersökte om det var möjligt att kategorisera mordbrännares aggression som instrumentell eller reaktiv utifrån Cornells (1996) kodningsguide. Det huvudsakliga syftet med studien var att tillföra en förståelse om hur teorin gällande reaktivt och instrumentell aggression kan tillämpas när det gäller mordbrännare, och därmed även förhoppningsvis utöka användningsområdet för teorin. Studien bygger på 87 fällande domar från Sveriges hovrätter där gärningspersonerna blivit dömda för försök till mordbrand, mordbrand alternativt till grov mordbrand mellan år 2017-2018 från två av hovrätterna och mellan 2016-2018 från fyra av hovrätterna. Domarna bedömdes av två oberoende bedömare, tillika författarna av denna studie. Med en hög interbedömarreliabilitet visade resultatet av undersökningen att det var möjligt att skilja reaktiva gärningspersoner från instrumentella. Variablerna planering och målinriktning förekom i större utsträckning hos de gärningspersoner som klassades som instrumentella, medan variablerna provokation och känslomässig upphetsning oftare förekom hos reaktiva gärningspersoner. Sambanden mellan variablerna omfattning, relation samt ställning i skuldfrågan och typ av aggression var däremot ej signifikanta. Vidare implikationer av studien visar ett utökat användningsområde för Cornells (1996) kodningsguide, men att det finns skäl till att kritisera den dikotoma klassificeringen. Ett alternativ kan vara att utöka klassificeringen, alternativt att för just mordbrännare använda sig av Canter och Fritzons (1998) kodningsguide som är speciellt framtagen för mordbrännare, men har vissa likheter med Cornells (1996).