Umgänge mellan barn och förälder under LVU-vård - särskilt när barnet omhändertagits på grund av våld i hemmet

Sammanfattning: Kommande framställning har till syfte att, med hjälp av den rättsdogmatiska metoden, redogöra för gällande rätt i fråga om umgänge mellan barn och förälder under tiden då barnet vårdas med stöd av LVU. LVU-vården av barnet ska präglas av närhet med föräldern och ska ha siktet inställt på återförening. Socialnämnden har ett långtgående ansvar för att sådan kontakt så långt som möjligt tillgodoses. Under vissa förutsättningar kan rättstillämparen begränsa förälderns kontakt med barnet, bland annat vid våld i barnets hemmiljö. Bestämmelsen om att begränsa umgänget ska tillämpas med stor restriktivitet och endast om det är nödvändigt med hänsyn till barnets vårdbehov och barnets bästa. Barn har en absolut rättighet att inte exponeras för våld. Samtidigt har både barn och föräldrar rätt till privat- och familjeliv vilket innefattar kontakt med varandra. Utsätter föräldern barnet för våld kan därmed konstateras att nämnda rättigheter inte alltid korresponderar. Uppsatsen har därför också till syfte att redogöra för hur dessa rättigheter förhåller sig till varandra och till principen om barnets bästa. Europadomstolen har i praxis tydliggjort att nationella myndigheter måste arbeta för en återförening mellan barn och förälder i tillräcklig mån för att inte begränsningen i kontakten ska utgöra ett konventionsbrott. En rimlig balans måste enligt Europadomstolen upprätthållas mellan barnens behov av fortsatt vård och föräldrarnas intresse av att få återförenas med sina barn. Förälderns intresse och rätt till privat- och familjeliv måste dock få åsidosättas om umgänget inte är till barnets bästa. Bedömningen ska grundas på motiverade och proportionella överväganden där förälderns rätt till privat- och familjeliv måste ställas mot barnets bästa, vilja och rätt till skydd från utsatthet i sin hemmiljö. Principen om barnets bästa ska vara styrande och avgörande för samtliga beslut som rör barnet. Har barnet omhändertagits på grund av våld i hemmet finns ett uppenbart skyddsbehov gentemot föräldern. Frågan är därför om det, likt vid familjemål, kan presumeras att umgänge med föräldern gynnar barnet. Principen om barnets bästa är en odefinierbar grundregel som får fastställas i varje enskild situation för varje enskilt barn. Vilka omständigheter som ska föreligga för att umgänget mellan barn och föräldrar ska begränsas är därför inte helt klart. Ett syfte med uppsatsen är att med hjälp av både en kvalitativ och kvantitativ empirisk metod undersöka vilka faktorer svenska kammarrätter fäster vikt vid i bedömningarna om umgänget ska begränsas. I den empiriska undersökningen i uppsatsen framgår följaktligen att domstolarna enligt domskälen i det hänseendet särskilt fäster vikt vid grunden för omhändertagandet, förälderns beteende, barnets reaktioner och egen inställning samt tidsaspekter.