"Allting var ju liksom upp och ned" Närståendes upplevelser i samband med inläggning på IVA

Sammanfattning: Bakgrund: Det förekommer att närstående är närvarande vid inläggning av kritiskt sjuk patient på intensivvårdsavdelning. Tidigare forskning visar att närstående har behov av närhet och delaktighet under vårdtiden, dock saknas forskning gällande närståendes upplevelser i samband med inläggningsfasen. Syfte: Att beskriva närståendes upplevelser av situationen i samband med akut inläggning av kritiskt sjuk patient på intensivvårdsavdelning. Metod: Kvalitativ forskningsansats med deskriptiv karaktär. Halvstrukturerade intervjuer med fem närstående som hade varit med sin kritiskt sjuke livspartner vid inläggning på en intensivvårdsavdelning. Intervjuerna analyserades induktivt med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Vid analys av insamlad data framträdde nio kategorier vilka slutligen resulterade i tre teman: En upp- och nedvänd verklighet; Nya behov och prioriteringar samt En ensam väntan tillsammans i en främmande miljö. Huvudfynd var att närstående initialt upplever overklighetskänslor och en förändrad världsbild och att deras främsta prioritet är den sjukes behov, varpå de närstående tenderar glömma bort sig själva. Tidsuppfattningen rubbades och minnesfunktionen upplevdes som sviktande. Positivt var att de närstående kände sig trygga med intensivvårdspersonalen och litade till deras kompetens. Slutsats: Att som närstående närvara vid inläggning av kritiskt sjuk patient på IVA är en traumatisk och tumultartad upplevelse. Då den närstående upplever overklighetskänslor och kan drabbas av minnessvårigheter bör sjukvårdspersonal anpassa sin kommunikation samt upprepa information som ges till den närstående, för att hjälpa denne hantera det psykiska trauma situationen medför. Projektets resultat stöder tidigare forskning gällande närståendes upplevelser på IVA, fokus för detta projekt har dock varit en specifik situation, inläggningsfasen. Ytterligare forskning behövs. Introduction: Relatives are sometimes present when a critically ill patient is being admitted to the intensive care unit (ICU). Previous research shows that relatives require to be close to the patient and to feel included by ICU staff during their loved one’s hospitalisation. There is a gap in the knowledge on relatives experiences associated with the admission phase. Aim: To describe the experienced situation associated with a critically ill patient being admitted to an ICU, from a relatives’ point of view. Method: Qualitative research approach with semi-structured interviews. Five interviews were conducted with relatives who were present at their loved one’s admission to the ICU. Data were analysed inductively using qualitative content analysis. Findings: Nine categories emerged from the interview data and formed three themes; A world turned upside down; New found needs and priorities and A lonely wait together in a foreign environment. The most outstanding finding was that relatives experienced derealisation and an altered conception of the world. Furthermore the main priority for relatives was that their loved one was being cared for and they tended to forget about their own needs. Relatives felt safe with ICU staff and believed in their efficiency. Conclusion: It is a traumatic and tumultuous experience to, as a next of kin, be present at admission in ICU. Due to derealisation and temporary memory disorder, medical staff should adjust their communication and repeat given information, to help relatives cope with the psychological trauma the situation brings. The findings of this project confirm findings previously reported from research on relatives’ experiences in the ICU. However this project has focused on one specific situation, the admission phase and further research is needed.