Patenträtten i Europa -implementeringen av gemenskapspatentet

Sammanfattning: Dagens europeiska patenträtt vilar på den europeiska patentkonventionen (European Patent Convention, EPC), vilken utgör en internationell konvention kännetecknad av ett mellanstatligt samarbete. Mellanstatligt (intergovernmental) samarbete bygger på internationella konventioner där de deltagande staterna förblir i huvudsak självständiga i sitt beslutsfattande inom den ram som fördragsförpliktelserna drar upp. Besluten fattas vanligtvis enhälligt och genomförs självständigt av medlemsstaterna. EPC faller således utanför Gemenskapens institutionella system. Ambitionsnivån inom EU på patenträttens område är emellertid hög. Man arbetar därför med att skapa ett till betydande delar gemensamt rättssystem genom ett patent för EU:s inre marknad&semic ett så kallat gemenskapspatent (Community patent). Tanken var redan från början att gemenskapspatentet skulle ha samma rättsverkan i samtliga medlemsländer och, till skillnad från dagens europeiska patent, inte i något avseende regleras av nationell lag. Förslag till reglering av gemenskapspatentet lades fram med jämna mellanrum&semic 1971, 1975 och 1989. Förhandlingsvändorna var flera, men det stod snart klart att EU:s medlemsländer inte var villiga att acceptera utformningen av något av förslagen, varför man lämnade tanken på ett gemenskapspatent i mellanstatlig form. 1999 tog emellertid EU krafttag för att få ett ikraftträdande av gemenskapspatentet, och den 1 augusti 2000 presenterade EG-kommissionen ett nytt förslag till reglering av gemenskapspatentet. Överstatligt samarbete (supranational) grundar sig precis som det mellanstatliga samarbetet på internationella konventioner. Det överstatliga samarbetet kännetecknas dock av en fastare utformning och innebär att de deltagande staterna i större eller mindre utsträckning överlåter till gemensamma ''överstatliga'' organ att i på förhand överenskomna former träffa beslut som är bindande för de deltagande staterna. Inom EG tar sig de överstatliga dragen särskilt uttryck i EU-rådets stora möjligheter att fatta bindande beslut med kvalificerad majoritet för alla medlemsstaterna, i EU-rådets och Europaparlamentets lagstiftningskompetens, i EG-rättens direkta effekt i medlemsstaterna samt i EG-domstolens starka ställning. Se Bernitz (1999) s. 5-6. Intresset från EU:s sida är stort beträffande ett omgående antagande av förslaget av år 2000 eftersom Europa på grund av den låga patenteringsintensiteten förlorar marknadsandelar då de utländska patentinnehavarna upplåter sina rättigheter till övriga länder för stora summor pengar. Målet med det nya gemenskapspatentet är att erbjuda Europas uppfinnare och företag ett snabbare och billigare system än EPC, och på så vis hoppas EU höja Europas konkurrenskraft på patenträttens område i förhållande till framförallt USA och Japan. Anledningen till att det europeiska systemet för patentering inte nyttjas i samma utsträckning som i USA och Japan beror, enligt min mening, på den höga kostnaden härför. Erhållande av ett genomsnittligt europeiskt patent med åtta designeringar kostar runt 29 800 euros, vilket bör jämföras med erhållande av ett amerikanskt patent vilket kostar 9 640 euros, och kostnaden för ett japanskt patent vilken är 16 240 euros. Orsaken till att det europeiska patentet är upp till tre gånger dyrare än det amerikanska bottnar i möjligheten för de konventionsanslutna länderna att begära en fullständig översättning av patentskriften till samtliga medlemsländers officiella språk (se art. 65 EPC). Kostnaden för översättning av ett genomsnittligt europeiskt patent utgör idag 39 % av den totala kostnaden. Det är framförallt de små och medelstora företagen, vilka anses ha den största tillväxtpotentialen inom EU, som drabbas hårdast av dessa höga kostnader. Förslagen till reglering av gemenskapspatentet av år 1971, 1975 och 1989 hade alla som utgångspunkt krav på översättning av patentskriften till samtliga medlemsländers officiella språk. Förslaget av år 2000 skiljer sig därmed från tidigare förslag genom att endast ställa krav på översättning av patentskriften till engelska, tyska och franskan. Genom förmildringen hoppas man, inom rådet för den inre marknaden, minska kostnaden för erhållande av gemenskapspatentet med i alla fall 2 200 euros per patent. Under ministerkonferensen den 27 december 2001 visade det sig emellertid att samtliga EU:s medlemsländer inte var beredda att ge tyskan och franska en privilegierad ställning inom EU. För ett antagande av EG-kommissionens förslag av år 2000 krävs enhällighet i EU-rådet, vilket innebär att samtliga medlemsländer måste acceptera förslaget av år 2000 eftersom EU-rådet består av representanter från samtliga EU:s medlemsländer. För tillfället arbetar man intensivt inom EU för att lösa meningsskiljaktigheterna beträffande språkfrågan. Löses språkfrågan är vi på god väg att skapa ett till betydande delar gemensamt europeiskt patentsystem i EG-rättslig regi. Gemenskapspatentet torde, genom att erbjuda Europas uppfinnare och företag ett mer attraktivt alternativ till redan existerande skyddssystem, kunna bidra till högre effektivitet i den industriella och ekonomiska processen och därmed till ökat nyttjande av det europeiska patentsystemet. Detta torde i sin tur leda till bättre marknadsförande av europeiska innovationer. ''The patent system as an economic tool is firmly integrated in the political and economic systems of all these large economic blocks except Europe.(...) In view of the progress of the European integration within the EC -and I am thinking in particular of the completion of the single market on 1 January 1993 and the Maastricht Treaty- I feel that this situation is no longer appropriate and indeed is actually rather dangerous"&semic