Unga bakom lås och bom? Valet av sluten ungdomsvård som påföljd för unga lagöverträdare

Sammanfattning: Att unga inte bör behandlas och straffas på samma sätt som vuxna är något som sedan länge varit självklart med hänsyn till människans biologiska utveckling. Ju yngre en människa är desto lägre krav kan ställas på att de har samma förståelse som en vuxen fullt utvecklad människa. Påföljdsmässigt kan man därför inte heller ge samma straff till en ung lagöverträdare som till en vuxen. Vad som präglar dagens påföljdssystem är rättvisa och proportionalitet. Det finns ett stort mått av vård- och behandlingstänkande bakom systemet, vilket gör att de straffrättsliga ingripanden som görs måste anpassas till den unges brist på mognad och begränsade erfarenhet. Att sätta de unga lagöverträdarna i samma fängelser som vuxna är med tanke på deras framtida utveckling inte bra. Kriminalvården har också ytterst begränsade erfarenheter när det gäller behandlingen av de unga. När sluten ungdomsvård infördes 1999 som ett alternativ till fängelse för unga lagöverträdare som begått grova och allvarliga brott var det ett resultat av ett nästan tioårigt reformarbete. Införandet var också ett led i att uppfylla de internationella åtaganden som Sverige har tagit när FN:s konvention om barnets rättigheter ratificerades. Syftet med införandet var att ge domstolarna en möjlighet att döma ut en påföljd som är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottsligheten men ändå undvika fängelse. Samma restriktivitet ska gälla med att döma ut en frihetsberövande påföljd oavsett om det är att döma till fängelse eller sluten ungdomsvård. Således ska det råda en presumtion mot att frihetsberöva ungdomar under 18 år som begått brott. För denna presumtion krävs synnerliga skäl. Reglerna om straffmätning och påföljdsbestämning ger utrymme att lindra straffen för de underåriga. Att den tilltalade är ungdom vid tiden för brottet har stor betydelse. Bortsett från alla andra faktorer som kan påverka straffet så ska enbart åldern medföra att straffet sänks. Oavsett om gärningsmannen är vuxen eller ungdom ska en presumtion råda mot att döma till en frihetsberövande påföljd. De omständigheter som bör leda till att presumtionen bryts är straffvärdet, brottets art och återfall. Straffvärdet är ett ytterst centralt begrepp i straffmätningen och i påföljdsbestämningen är det ett mått på svårheten av en viss begången gärning som de rättstillämpande myndigheterna har bestämt. Att rättsskipningen ger ett visst brott ett högt straffvärde ger en signal om brottets klandervärdhet. Rimligen ligger det därför i linje med detta synsätt att ett högt straffvärde också är det viktigaste skälet till att bryta presumtionen mot en frihetsberövande påföljd. Därutöver kommer också i vissa fall att brottets art och återfall kan ha betydelse för påföljdsvalet. Brottes straffvärdet, artbrott och tidigare brottslighet är de tre övergripande skälen som man i förarbetena ställer upp som synnerliga skäl mot en frihetsberövande påföljd. Bortsett från straffvärdet varierar det hur stor betydelse som tillmäts de andra skälen. I min rättsfallsstudie analyseras ett antal rättsfall med utgångspunkt i de här skälen. Rättsfallen visar att när det gäller de unga lagöverträdarna blir det även indirekt fler faktorer som vägs in i bedömningen. Stor vikt läggs vid personutredningen. Men utåt sett är det samma omständigheter som ska bryta presumtionen oavsett om gärningsmannen är ungdom eller vuxen.